217 Rättshistoriska arbeten skrivna av törhittare utan juridisk utbildning har kunnat medtas endast i ringa grad, och den omfattande litteraturen omstatsförfattningens och förvaltningens historia har a\' nödtvång utelämnats. Av dessa historiker bör dock särskilt framhållas Torsten Wennström, som publicerade tre monografier om medeltidsrätt, “Tjuvnad och forniEmi. Rättsfilologiska studier i svenska landskapslagar ” (1936; XVI + 591 s. inkl. reg.; 8:o),’^‘’ “Brott och böter. Rättsfilologiska studier i svenska landskapslagar” (1940, 312 s.; 8:0)“”' och “l.agspråk och lagtexter. Rättsfilologiska studier över medeltida svenska lagar ” (1946, 357 s.; 8:0). Redan i “d juvnad och forna^mi” konstaterade författaren i förordet, att han vid sidan av filologiska problemockså strävat till att lösa några rättshistoriska uppgifter. Enligt Wennberg var målet för “Brott och böter ” att “söka lösa centrala problem gällande språkliga, historiska och juridiska förhållanden i de svenska landskapslagarna”, och avhandlingen bildade “den rättshistoriska grundvalen för en följande filologisk behandling” av lagarna.Även “Lagspråk och lagtexter” följde “väsentligen tre linjer, nämligen en språklig, en historisk-ekonomisk och en juridisk-rättshistorisk”. Frågan om rättsreglernas uppkomst var “förknippad med spörsmålen om rättsreglernas och rättsinstitutens innebörd, utformning och utveckling, om urskiljandet av bonderätt gentemot eller jämsides med konungsrätt och kyrkorätt, omförhållandet mellan inhemskt och främmande språkligt och rättsligt gods i lagflockarna, och särskiljandet av olika historiska skikt, främst inombonderätten ...””. 1 rättshistorisk forskning behövde man både juridik och filologi, det fanns “åtskilliga exempel på hur forskningen slagit slint och vetenskapen råkat in på awägar”, då man försummat att beakta någondera. Wennström var i många avseenden kritisk mot äldre och samtida rättshistorisk forskning, och ett genomgående drag är hans skepsis mot en komparativ metod. I “Brott och böter” beklagade han “vissa genomgående fel” i tidigare framställningar av bötesstraffet (Björling; se del III, s. 165; Hemmer; nedan 6. 12.2.). Man hade bl.a. “sammanfört nominellt lika höga böter i olika lagar” och hade inte tagit hänsyn till de olikartade ekonomiska förhållandena och de olika vikterna och myntvärdena i de olika landskapen. Dessutomhade man “ett schematiskt betraktelsesätt av de olika bötesbeloppen” utan att beakta, att böterna inte hade en “abstrakt eller schematisk natur” utan att de flesta bötesbeloppen hade “ett reellt underlag i tidens och landskapets ekonomiska förhållanden”. 259 256 Positiv recension i SvI I 1937, s. 850-861 (R.tgn.tr Hemmer). 257 Ilelvis kritisk recension i Sv| 1' 1941, s. 485-487 (R.t^nar Hemmer). 258 Wc)inst)'öni, s. 7 och ^ 1 2 s. 259 Wennströ)n, Lagspriik, s. 8 t. 260 Wennströ)Hy s. 14.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=