2 1 1 lad på “Medeltiden” (s. 15-44) och “Nyare tid” (s. 44-100). Westman skrev en mycket kritisk recension av arbetet och tramhöll, att Bergman “ingalunda försiktigt bemödat sig att framlägga de resultat, som på forskningens nuvarande ståndpunkt kunnat anses vetenskapligt fastställda, utan, somhan själv säger, framlagt Vissa partier nästan nyorienterande ”. Då alla motiveringar på grund av bokens art hade utelämnats, hade läsaren enligt Westman “givetvis vetenskaplig skyldighet att i de fall, då förfrs åsikter strida mot hittills vunna vetenskapliga resultat, ställa sig avvaktande eller tvivelsam”.’"’ Bergmans källkritiska inställning och tankevärld har dock stora likheter med Westmans. Framställningen börjar med landskapslagarna, i vilka “jämlika allenarådande bönder Igav] uttryck åt sina gamla rättssedvanor med de inslag av en högre kultur, till vilken den romerska kyrkan var bärare”; åtminstone Götalagarna var “ett mer eller mindre troget återgivande i skrift av det muntliga föredrag av lagen (‘lagsaga’), som årligen skedde genom lagmannen å det för landet gemensamma tinget”. Bergman talade om det medeltida “frälsets självsvåld” och “den härsklystna romerska kyrkan”, men nämnde neutralt 1600-talets utveckling “av den svenska rätten genom praxis och lagstiftning under starkt inflytande av den på kontinenten härskande romerska rätten”, och konstaterade, att “vår nu gällande mestadels enhetliga lag av år 1734 har sammansmält detta nya med den gamla bonde- och senare borgarerätten”.Den romerska rätten, “som i en fulländad juridisk bearbetning innefattar den antika kulturvärldens väldiga rättserfarenhet”, hade först på 1600-talet blivit direkt tillgänglig, “närmast i dess tilllämpning på samtida tyskt rättsliv (den s. k. tysk-romerska rätten)”.’" Av Westmans mindre framställningar av ‘den inre rättshistorien’ kan nämnas det stencilerade kompendiet “Ur svenska förmögenhetsrättens historia. (Sakrätt). Anteckningar efter föreläsningar 1920-1921. Utgivna utan föreläsarens medverkan” (1921; 1 15 s.). Ur inledningen kan nämnas hyllningen till Fians Järta, somenligt föreläsaren var en “rabulist och höll starkt på traditionen ”. Somen anhängare av den historiska skolan utveckladeJärta enligt Westman “Savignys idéer, men gjorde dem mycket mera lysande och snillrika”.’'' Nils Herlitz’ “Grunddragen av det svenska statsskickets historia” (1928; 2. tippl. 1936; 330 s. inkl. reg.; 8:o; 5. uppl. 1952) är vid sidan av Westmans bok periodens viktigaste framställning av svensk rättshistoria; här har använts den andra upplagan, som enligt förordet inte “i väsentliga avseenden” skilde sig från den 229 Se Westmans recension i Sv| 1 1919, s. 23-.^0; här: s. 24 t., och “Rättsliistorisk diskussion": Sv| l 1919, s. 35()-.3S4 (Bergni.in), s. 334-.^62 (Westman); "Rättsliistorisk diskussion IH”, SvJ I 1920, s. 227-229 (Bergman). - Positiv recension i |I I 1919, s. 222-224 (A. \X'. tiadolin). 230 licr^nan, s. 5 tt. 2.^ 1 Bergsman, s. 1 2. 2.)2 Westman, Sakrätt, s. 0.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=