209 alunda behandlade en värld av fakta, utan endast en systematiserad juridisk vidskepelse. Medan Hägerström främst använde sin nytolkade romerska rätt som ett stöd för sina rättsfilosoPiska åsikter, publicerades också mera traditionella undersökningar. Av dessa kan nämnas Ivar W. Sjögrens “Till frågan om utvecklingen av auctoritasförpliktelsen vid mancipationsakten” (LUA 1936; 235 s.; 8:o) med en omfattande tysk “Zusammenfassung” (s. 203-230). Även Jan Eric Almquist försökte sig på romerskrättslig forskning i “Studier rörande senatus consultum Macedonianum, I” (UUÄ 1935; 134 s.; 8:o), somenligt författarens förord dock endast bestod av en inledning och “tvenne brottstycken” av en större avhandling om temat. Trots att ämnet hörde till den klassiska romerska rätten, hänvisade Almquist i förordet till att en svensk förordning av år 1749 omogiltigheten av av föräldrarna ekonomiskt beroende vuxna barns avtal byggde på det romerskrättsliga stadgandet. Det ringa intresset för romersk rätt i Norden syns i litteraturförteckningen, som helt består av utomnordisk litteratur med undantag av en artikel av Hägerström och finländaren Wladimir von Willebrands “Den romerska delegationsläran” (1902; se del III, s. 201 f.). Almquist hade tidigare skrivit ett ‘blandat’ arbete, “Om ärftlig besittning till jord före det sjuttonde seklets slut. En studie i romersk och svensk rätt” (1929; 140 s.; 8:o), i vilket han i motsats till tendensen i den svenska forskningslitteraturen (se nedan) försvårade rättshistoriska undersökningars egenvärde: “Historiskt sett har ... varje rättssystem sitt givna värde samt förtjänar därför att utredas och vetenskapligt behandlas alldeles oberoende av den eventuella nytta en sådan behandling skulle komma att äga för den inhemska rättens vidkommande.”’’" Då avhandlingen syftade till att utreda emphyteusis-begreppets reception i svensk rätt, behandlade Almquist i den romerskrättsliga delen förutom “Antejustiniansk rätt” (s. 922), även medeltida italiensk doktrin (s. 43-63) och usus modernus pandectarum i Tyskland (s. 64-74). 219 5.13.2. Rättshistoria K. G. Westmans “De svenska Rättskällornas historia. Föreläsningar” (1912; [II] + 1 15 s.; 8:o) är den första moderna och dessutom överhuvudtaget den första tryckta läroboken i svensk rättshistoria.Den nya källkritiken hade lett till att framställningen i praktiken började med landskapslagarna, och uppgifterna om 219 Hägerströrn 1, s. III. Pancgyri.sk rcccnsionsiippsats av del 1 “Cirundläggning av en ny rätt.svetenskap” av Vilhelm l.iindstedt i SvJ P 1928, s. 460-479; neutral recension i PtTl 1928, s. 401-406 (Östen Undén); positiv av del 11 i SvJ T 1942, s. 607-612 (Karl Olivecrona). 220 Almquist, Besittning, s. 5. Recension i Svj f 19.30, s. 454-457 (Carl W. U. Kuylenstierna). 221 Almquist uppger, s. 76, att Westmans bok ersatte Johan August Posses Iramställning (del 11, s. 190 f.), som dock endast täckte perioden 159,3-17.36.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=