1 9 6 ligr författarna bestod statsrätten av två huvuddelar, “den konstitutionella rätten” och “medborgarrätten”, och medan den första framställts i Malmgrens lärobok, fanns det för “medborgarrättens del ... icke något liknande arbete, då flertalet av de författningar, till vilka hänvisas i Reuterskiölds ofullbordade Hemlandsrätt, icke längre äro gällande”. Enligt författarna var dock i “ett samhälle, som ofta betecknas som en demokratisk rättsstat”, medborgarrätten den del av statsrätten “som närmast och omedelbart rör medborgaren”.Av bokens fyra kapitel “I. Statsrättens begrepp och innehåll” (s. 1-72), “II. Förvärv och förlust av medborgarskap” (s. 73-132), “III. Medborgarskapets innehåll”, sombehandlade medborgarnas rättigheter och plikter (s. 133-252), och “IV'. Tryckfriheten” (s. 253-356) hade enligt förordet kap. I och III skrivits av Sundberg, II av Jägerskiöld och IVav Fahlbeck. Sundberg framhöll i boken skyddet för medborgarnas ekonomiska rättigheter i förhållande till lagstiftaren: beskattning för förverkligandet av sociala ändamål var grundlagsstridig, och statens rätt att reglera näringslivet “måste begränsas till sådana åtgärder, som påkallas till tryggande av annans rättmätiga intressen, samhälleliga säkerhets- och skyddshänsyn eller den allmänna hushållningen”."’' — Begreppet ‘grundrättigheter’ som medborgarskydd användes i Weimarrepublikens statsrätt främst för att motarbeta parlamentarismen och lagstiftaren.'^’’ I motsats till Herlitz ett år senare framhöll Sundberg i “Medborgarrätt” skillnaden mellan statsrätten och statskunskapen. Det hade uppkommit den “missuppfattningen, att statsrätt och statskunskap i verkligheten vore mer eller mindre samma sak och art i verkligheten någon väsensskillnad dem emellan ej skulle föreligga”. Förklaringen var enligt Sundberg, att statskunskapen under Oscar Alin i Uppsala och Pontus Fahlbeck i Fund ägnat sig åt aktuella författningsfrågor, “varvid särskilt Uppsalaskolan hade en viss juridisk prägel”. Förhållandet var dock i själva verket det, att statsrätt och statskunskap inte mera “sammanhänga ... med varandra än exempelvis med historien och filosofien”. Statskunskapen var en samhällsvetenskap och hade “staten såsom formför mänsklig samlevnad” till sitt föremål. “Statskunskapens arbetsmetod är av empirisk-deskriptiv natur.” Statsrätten återigen var en del av rättsvetenskapen och hade “till föremål den del av rättsordningen, som ... rör staten såsom rättslig organisation ... statsrätten måste arbeta med juridisk, d. v. s. analytisk-logisk metod”.''’’ 160 Fahlbeck - Jägerskiöld - Sundberg, Förord. Positiv recension i Sv) 1 1948, s. 426-4.^1 (Israel M\ rlierg) och 4S2-4S7 (Andreas Cervin), recension med delvis kritiskt referat av Sunelbergs åsikter i l.M 1947, s. .^S9361 (V. Merikoski). 161 Fahlbeck - Jägerskiöld - Sundberg, s. 144 och 193162 .Se Stolleis Ill, s. 21 S. Omdiskussionen om medborgarfriheten i Sverige från och med 1920-talet, se Gustafison, 163 Fahlbeck - Jägerskiöld - Sundberg, s. 5 f. 324 fy.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=