Inledning 1. Disposition och avgränsning I denna fjärde och sista del av den nordiska rättsvetenskapens historia behandlar jag perioden 191 1-1950. Valet av periodens början har fått sin motivering i del III (s. 4), och det återstår därför endast att i korthet förklara framställningens upphörande kring mitten av 1900-talet. I motsats till de tidigare i detta arbete använda gränsdragningarna kan inte årtalet 1950 motiveras med vare sig internt rättsvetenskapliga eller allmänpolitiska skäl. Man kan visserligen säga, att 1950talet skilde sig från tidigare årtionden genom att de realistiska riktningarna blivit allt mera dominerande i samtliga nordiska länder, men också i detta fall kan man närmast tala om en gradvis inträdande förändring. Jag har helt enkelt valt att sluta min framställning vid mitten av 1900-talet, därför att ett arbete av denna art enligt min mening kräver ett inte alltför kort tidsperspektiv; en till samtiden framskridande vetenskapshistorisk framställning tenderar lätt att bli en mer eller mindre vtlig uppräkning av olika riktningar eller aktörer. En bidragande orsak till valet av år 1950 som slutpunkt är den alltmera omfattande rättsvetenskapliga litteraturen. Jag har tidigare talat om litteraturens explosionsartade utveckling under senare delen av 1800-talet (del III, s. 20), och denna utveckling accelererade ytterligare under 1900-talet. Mitt intryck är, att denna sista del av detta arbete behandlar ett material som är mera omfattande än det i de tre tidigare delarna behandlade materialet tillsammans. Jag har därför varit tvungen att sluta vid mitten av förra seklet för att inte helt spränga ramarna för framställningen. Jag har dock inte strikt hållit mig till det valda årtalet, utan också tagit med ett par i en eller annan mening epokgörande arbeten från början av 1950-talet, nämligen Simo Zittings doktorsavhandling (1951) och Alf Ross’ “Omret og retfa;rdighed ” (1953). Det nordiska samarbetet hade institutionaliserats redan i sluter av 1800-talet (del III, s. 22 ff.), och både lagstiftningssamarbetet och juristmötena fortsatte efter första världskriget, nu med även Finland och Island som fullvärdiga medlemmar. Unionskonflikten mellan Sverige och Norge hade lett till de nordiska juristmötenas upphörande, medan följande paus berodde på andra världskriget, och samarbetet kunde därför återupptas omedelbart efter krigets slut. Den nordiska samhörighetskänslan var också kanske som starkast på en lång tid just under perioden från och med år 1945. Liksom efter år 1864 Pick denna samhörighetskänsla ersätta bristen på en gemensam nordisk politik.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=