1 84 är tydligen ett specimen för professuren i straffrätt i Uppsala."*' Montelius’ lilla skrift “Ominternering av vissa återfallsförbrytare” (1923; 113 s.; 8:o) består till stor del av utländska lagtextet och svenska lagförslag (s. 71-113). Ivar Agges “Studier över det straffrättsliga reaktionssystemet, I” (1939; XVI + 216 s.; 8:o), som bygger på en omfattande internationell litteratur, innehåller även kritiska ställningstaganden till Uppsalaskolan (se III 1.1.4.). Även Per Olof Ekelöfs monografi “Straffet, skadeståndet och vitet. En studie över de rättsliga sanktionernas verkningssätt” (UUA 1942; 216 s.; 8:o) behandlar frågor inomstraffrättens allmänna läror. Författaren beklagade, att hans undervisningsskyldighet och bristen på utländsk littetatur verkat hämmande på arbetet. Vissa avsnitt bestod därför enligt författaren endast av bristfälliga eller helt obevisade hypoteser, vilket delvis berodde på att man på många viktiga punktet helt saknade material för besvarandet av frågorna. “Bl. a. gäller detta allmänhetens känsloreaktioner inför olika sanktioner samt dessas förmåga att påverka allmänhetens beteende. Det är emellertid möjligt att man angående förstnämnda spörsmål skulle kunna nå en viss klarhet genom undersökningar enligt den s. k. Gallupmetoden.”"' Bl.a. Uppsalaskolans krav gjorde att straffrätten höll på att förvandlas till rättssociologi, även om en empirisk och kriminologisk tendens är vid samma tid märkbar även i dansk och norsk doktrin (ovan 2.6. och 4.6.). Nils Stjernbergs “Straffrättsliga studier” (1928; 152 s.; 8:o) består i sin helhet av tidigare, sedan år 1903 publicerade uppsatser och föredrag och behandlar så olikartade ämnen som“Strafflagskommissionens fötslag till strafflagens allmänom återfallspreskription” (s. 28-71), “Omavräkning av häktningstid från ådömt straff” (s. 72-117) och “Till frågan om försnillningsbrottets konstruktion enligt svensk rätt” (s. 118-151). Heimer skrev år 1926 ett specimen “Om förskingringsbrottet” (305 s.; 8:o) för den efter Thyrén ledigblivna professuren, som dock gick till Ragnat Bergendal. Som så många andra förbigångna sökande ansåg sig Heimer orättvist behandlad, och han påbörjade en pamflettserie “Svensk rättsvetenskap”, som fick ytterligare näring några år senare, då han blev förbigången av Olivecrona vid besättandet av professuren i straffrätt eftet Kallenberg. “Svensk rättsvetenskap” utkomi sammanlagt fem häften åren 1928-1942 (den sista delen postumt) och är en omfattande samling av akademiska giftigheter. — Av monografier inom straffrättens speciella del kan vidare nämnas Agges specimen för professuren i Stockholm“Bidrag till läran omförfalskningsbrotten företrädesvis enligt svensk 1 10 del” (s. 5-27), “Lagen na 109 Recension i JF I' 1913, s. 207-21 1 (O. Hj. Granfelt). 110 Recensioner i SvJT 1940, s. 618-625 (Stephan Hurwitz) och LM 1940, s. 117-125 (positiv; Brynoll Honkasalo). 1 11 Ekelöf, s. 3 1. Positiv recension i SvJ F 1943, s. 325-327 (Ivar Strahl).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=