1 8 3 med kommenrar” (1944; 304 s. inkl. reg.; 8;o)."’’ Även dessa arbeten var av det ‘balvoblciella’ slaget med de i lagberedningen deltagande personerna som iitgivare, och de byggde på förarbetena. Straffrättsliga doktorsavhandlingar var vanliga i synnerhet i Uppsala. Alvar Montelius och Fritz Sterzel doktorerade i slutet av 1910-talet med avhandlingarna “Omförsökslärans objekt ” (1918; VIII + 193 s.; 8:o) resp. “Bidrag till läran om bedrägeribrottet ” (1919; XII + 205 s.; 8:0).'*’' I sin avhandling “Grunderna för läran om ämbetsmäns korruptionsbrott”” (1923; 149 s.; 8:0) visade doktoranden Einar Henrik Heimer redan den självmedvetenhet och brist på diplomati, somskulle utmärka hans senare produktion: alla tidigare publicerade “fragment av en vetenskaplig behandling”” av temat utgjorde “lika många misstag eller i varje fall oklarheter””."’* Sture Brucks “Studier över strafflagen kap. 23 ” (UUA 1933; 146 s.; 8:0) behandlade konkursbrotten.Montelius” korta monografi “Om vanhederlighets rättsverkan. En studie över 2 kap 19 § strafflagen”” (1920; 133 s.; 8:0), möjligen ett specimen för en professur, är ett tämligen ytligt alster. Författaren nämnde i förordet, att han hade nöjt sig med endast “en antydd bakgrund”” av ämnets “historiskt givna utveckling”” och att han “alldeles avstått från att framlägga iakttagelser beträffande utländsk lagstiftning samt de lege ferenda beträffande vår egen rätt ...””. Tre doktorsavhandlingar i slutet av perioden, vilka inledde respektive författares vetenskapliga bana, är Hans 1 hornstedts i Stockholm framlagda “Om företagaransvar. Studier i specialstraffrätt”” (1948; XXVII + 3.36 s.; 8:0), Tore Strömbergs i Fund försvarade “Omkonfiskation sombrottspåföljd ” (1949; XVI + 357 s. inkl. reg.; 8:0) och Alvar Nelsons i Uppsala försvarade “Rätt och ära. Studier i svensk straffrätt ” (1950; VII + 438 s.; 8:0); Nelsons avhandling inleds av en “Eaghistorisk del ” (s. 1-96)."’ Lars Welamson doktorerade i Stockholm med avhandlingen “Om brottmålsdomens rättskraft ” (1949; 284 s.; 8:0). 106 108 Straffutmätningens och -verkställighetens problem fick på grund av den sociologiska straffrättsskolan allt större uppmärksamhet. Folke Wetters monografi “Den villkorliga domen. En straffrättslig undersökning”” (1912; [I] + 170 s.; 8:0) 102 Positiva recensioner i SvJ P 1945, s. 160-170 (K. Schlyter) ocli l.M 1945, s. 1 12-1 15 (Reino Ellilä). 103 Positiv recension av Sterzels avhandling i SvJT 1920, s. 268-274 (Kurt Lamm). 104 Heimer, s. 5. 105 Recension i .Svj l 1934, s. 466-468 (Erik Bergendal). 106 Kritisk recension i Sy) P 1922, s. 256-261 (Algot Bagge). 107 Positiva recensionet av Phornstedts avhandling i SvJ P 1949, s. 49-55 (Ivar Agge), av Strömbergs i SvJ P 1949, s. 515-522 (Alvar NePson) och av Nelsons i Sy) P 1951, s. .55-45 (Ivar Strahl). 108 Positiva recensioner i SvJ P 1950, s. 51-57 (Hans Phornstedt), JF P 1949, s. 180-182 ((3. Hj. Grantelt) och, dock med kritik av den Hägerström-Limdstcdtska skolan, i LM I 949, s. 35.3-.357 ( Paiino l irkkonen).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=