1 58 juridiska bildningen överhuvud”. Eberstein gick inte in på dessa dörhållanden', men ett påpekande av Folke Schmidt i “Kollektiv arbetsrätt” (1950; nedan 5.5.5.) antyder, vad dessa bestod i. Schmidt nämnde, att hans bok byggde på ett kompendium Irån år 1946, men att boken hade “blivit så omlattande, att den inte på samma sätt som kompendiet motsvarar studenternas önskemål om koncentrerade läroböcker”. Förlattaren bortsatte: “Den kan ändå användas som lärobok, en student bör kunna läsa en framställning tör att lära sig huvuddragen utan att stanna vid detaljerna.”'^ Då denna ‘omlattande’, ‘icke-koncenterade’ lärobok, som studenterna endast behövde lära sig huvuddragen i, består av omkr. 220 textsidor, ger detta onekligen en säregen bild av den akademiska juristutbildningen i Sverige. Trots den nya stadgan om juridiska examina av år 1904 (del III, s. 1 5 1.), som utgjorde grunden lör studierna under hela den här behandlade perioden, var den akademiska undervisningen lortlarande tämligen vtlig, dvs. tyngdpunkten i utbildningen låg kvar på den praktiska sidan, tingsmeriteringen. Periodens läroboksmaterial består därför till stor del av stencilerade, kortfattade kompendier, som ofta byggde på åhöraranteckningar. Dessa kompendier har endast sporadiskt beaktats och då Irämst i den mån som de innehåller rättsvetenskapligt betydelsefulla uttalanden. Kompendieprodiiktionen ökade också på grund av att prolessorerna i varje lakultet nxks ha ansett det nödvändigt att publicera eget läromaterial. Bristen på mera omlattande läroböcker kompenseras dock av den rika floran av doktorsavhandlingar, specimina för prolessurer och även monografier skrivna av etablerade professorer. De passiva prolessorerna av traditionellt 1800-talssnitt blev allt sällsyntare, trots att enligt Gunnar Myrdal en prolessors produktionskurva elter utnämningen sjönk “tvärt och hastigt ner mot nollstrecket, där den sedermera håller sig intill dödens inträde med undantag lör små ryck uppåt då och då, när man om inte annat skriver i varandras festskrilter eller ger ut handböcker och populärv^etenskapliga Iramställningar”.'’ Aven t.ex. en så löga produktiv lörlattare som Ragnar Bergendal var å andra sidan i hög grad upptagen av lagstiltningsarbete. Mången professors produktion höll sig naturligen inom lärostolens undervisningsområde, men det lanns även mångsysslare såsom Karl Olivecrona. Även handbokslitteraturen för praktiskt verksamma jurister skiljer sig Irån de övriga nordiska ländernas, då den vanligaste formen för denna litteratur i Sverige var den kommenterade, exegetiska lagutgåvan med en titel av typen “Fagen 7 Eberstfin, s. \'. 8 ScbrnifJt. s. 3. 9 Citerat eiter Hult, Studier, s. 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=