1 57 holm från år 1919 och eherträddes år 1944 av Knut Rodhe (1909-1999), medan Hadar Berglund (1891-1979) var professor i Göteborg från år 1929. Av praktiker utan tidigare akademisk karriär kan man framför allt nämna Berndt Hasselrot (1862-1930), som var ytterst produktiv ännu på 1920-talet, och justitierådet Birger Wedberg (1870-1945) med en omfattande och gedigen rättshistorisk produktion, främst om Högsta domstolen. Ännu under 1900-talets första hälft kan man hitta några av de traditionella klagomålen omden svenska juridikens brister. Albert Köersner påstod år 1927, att, “glädjande och betydande undantag frånsedda”, de svenska professorernas produktion “ej sällan i stort sett stannar vid doktorsproven och speciemenavhandlingarna med tillägg allenast av en eller annan mindre uppsats”; Köersner hänvisade till professorernas stora arbetsbörda i ämbetsmannautbildningen.' Fritjof Lejman konstaterade i förbigående år 1946, att varken den svenska eller den finska rättsvetenskapen hade utvecklat “någon större produktivitet ... under de senaste århundradena”, vilket han förklarade med art professorerna “ägnat sig åt praktisk verksamhet, vilket har återverkat” på produktionen.’ Phillips Hult citerade ännu år 1949 Gunnar Myrdals klagomål över den juridiska undervisningens och forskningens nivå, och han kunde konstatera: “Dc-nna kritik innehåller knappast något större antal nya senptinkter. Den innehtttar i själva verket en vacker pros karta på de flesta a\’ de anmärkningar, som under tidernas lopp riktats mot de svenska juridiska faknlteterna. ... att vi sakna en svensk juridisk litteratur av högre värde - allt detta ha vi hört förut, tusen gånger så visst som en. Kritiken var dock delvis oberättigad, när det gällde den svenska litteraturen under början av 1900-talet. Denna var redan kvantitativt sett fullt jämförbar med eller t.o.m. översteg de övriga nordiska ländernas, endast lärobokslitteraturen var förhållandevis obetydlig. Gösta Eberstein konstaterade i förorder till sin stora framställning av stats- och kommunalskatten (1929; nedan 5.1 1.), att det var “påfallande, hur fattig på läroböcker vår svenska juridiska litteratur är”. Ebersteins delförklaring, att en lärobok \'ar möjlig först, då dess författare verenskapligt undersökt det behandlade området, gällde ju inte speciellt svensk juridik. Han nämnde dock också, att bristen på läroböcker till “icke ringa del” berodde på “förhållanden, som äro säregna för vårt land och även bidragit att avtrubba känslan för den stora betvdelse, de akademiska studierna ätra för den 4 A1fK 1927, .s. 1 8.V 5 l.vjnuiu, IViv.uräti, .s. IS. 6 Hult, Studier, s. ^-7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=