1 33 Framställningens speciella del behandlade de olika brotten; författaren konstaterade om dispositionen, att skulle “man få översikt og sammenheng i lovgivningens mange straffebud, må man systematisere demefter arten av de interesser som skal beskyttes”. Visserligen var också råttskällorna till en viss grad ordnade på detta sätt, men “endog i nutidens straffelover er stoffordningen fremdeles nokså tilfeldig”.'” Periodens kortaste norska avhandling för juris doktor -graden är Per Augdahls “Nodverge” (1920; [I] + 1 10 s.; 8;o). Den andra avhandlingen i straffrätt, Jobs. Andenxs’ “Strafföar unnlatelse. Et bidrag til strafferettsdogmatiken” (1942; XXIII + 509 s.; 8:o) är däremot periodens digraste i Norge, och framställningen hade uppenbarligen blivit ännu mera omfattande, om författaren följt sin ursprungliga plan att samtidigt behandla passivitetens betydelse som grund för skadeståndsansvar. Enligt Andena:s hade det “va.’rt til skade för begge retsdisipliner at beslektede problemer er blitt droftet i kunstig isolasjon” och en “konfrontasjon av de to ... ville ikke kunne unngå at virke befruktende på begge”, men det hade visat sig “at stoffet svulmet slik at jeg måtte la tanken fare”. Omfånget berodde därför på “at det krever mere tid å skrive kort enn å skrive langt”, och författaren hade varit i tidsnöd på grund av den lediga professur, som han sökte; dessutom hade undersökningen krävt “et lengdesnit gjennom hele strafferetten”. Andemes beklagade också svårigheterna att skaffa utländsk litteratur, och på grund av tidsbristen hade han endast sporadiskt kunnat hänvisa till dansk och svensk rättspraxis. Astrup Fåoel gav efter en längre tystnad ut en monografi “Delagtighet i forbrydelser. Et sort blad av den norske kriminalret” (1941; 200 s.; 8:o). Redan titeln tyder på ett polemiskt grepp, och enligt förordet var “fredsommelighet ikke netop den egenskap som fortrinsvis privger det foreliggende arbeide”. Boken innehåller bl.a. en uppgörelse med Bernard Getz’ “fundamentale feil” i dennes lära om delaktighet i förbrytelser och slutar med ett förslag till “[r]etningshnjer for en reform”. Henry Nicrstads “Omdokumentfalsk efter norsk rett” (1936; 192 s.; 8:o) är möjligen ett specimen för en professur. Även Overgaard skrev ett kort specimen “Det strafföare bedrägeri efter norsk rett” (1941; 156 s.; 8:o). IG' 1.0 l.D 131 Skfie, SiraHcrctt 11, s. 1. \ MAntlcthvs, LJnnl.uclsc, s. \’ t. Positiva recensioner i ,Sv| r 1 1443 B, s. 37-70 (CMnfn. Krabbe). 133 Sc Astrup Hoel, 1 delagtighet, s. 91 11. och 184 11. 1.14 Positiv recension i l lTl 1942, s. .340-.142 (Haakon Siind). 168-173 (Stephan llnrwit/) och Hllv
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=