1 22 var “ct helt civilistisk institut, hvis hovedopgav'e er at Hyttc en skade, ikke at avskrtekke fra skadetihoielser”. Stang gav vidare ut i kontratryck “Forlofte, gave, konventionalbot” (1915; V + 226 s.), som enligt förordet bestod av redan åren 1899-1900 hållna föreläsningar kompletterade med hänvisningar till nyare lagstiftning och rättspnixis. Jörgen 0vergaard gav åren 1941-1942 i wå häften ut en allmän framställning “Norsk erstarningsrett' ([XXX] + 422 s. inkl. reg.; 8:o; 2. utg. 1951), som i förordet innehåller en kort historik över den norska skadesråndsrättens urvecklins;. 1 800-talsdoktrinen (Aubert/Hallager och Morgenstierne) hade endast känt t\'å förutsättningar för skadestånd (“rettsbrudd ... og kontrakt ”). Sedan 1800-talets slut hade dock nya principer vunnit insteg: “Risikoansvaret har på viktige områder fortrengt skyldansvaret, således ved motorvogn- og luftfartoilovgivningen og ved den sedvanerettsregel om ansvar for farlig bedrift som blev till i dette tidsrum. ” Den nordiska rättsstridighetsläran hade genom Getz, Goos och Sjögren blivit förhärskande, medan man hade hämtat läran omadekvansbegränsningen från tysk doktrin. Dessa nya tankar hade fått “veltalende forsvarere” i Platou och Stang, vilkas “grunnleggende” arbeten 0vergaard sade sig bvgga på. Senare lagstiftning och rättspraxis hade dock gjort en framställning av gällande skadeståndsrätt nödvändig. “Det ligger i sakens natur at en ny fremstilling undertiden må polemisere mot forgjengernes anskuelser; heri ligger dog ingen underkjennelse av deres store fortjenster av erstatningsretten.” Förordet fortsatte med en kort översikt av den juridiska metodens utveckling. I denna ställdes ovanligt nog den äldre realismen och frirättsrörelsen mot varandra (se III 1.1.3.). Då Arnholmi november 19.38 skrev förordet till “Streiftog i obligasjonsretten”' (19.39; 2.39 s.; 8:o), kunde han ännu försvara sin “noget friere fremstillingsform” med att obligationsrätten inte hörde till hans ämnesområde. ' Boken byggde på de examensuppgifter, somförfattaren utnyttjar vid universitetet och som manuduktor, och den består att två helt fristående monografier: “Kompensasjon" (s. 9 ff.) och “Condictio indebiti” (s. 125 ff.). Hoyesterettsdommer C. Stub Holmboes systematiska framställning “Foreldelse av fordringer” (1946; 242 s.; 8:o) var enligt förordet en för praktiskt bruk avsedd handbok, och rättsfallsmaterialet, omkr. hundra hoyesterettsdomar, hade fått tränga undan historiska, rättsjämförande och rättspolitiska betraktelser.'*" IV t. 77 StiDtg, Erstatning,sans\ar, 78 Rcccn.sion i UtK 19^2 B, s. I 1 i t. ocli UtR 194.^ B, s. 25-4 t. (Henry L s.sing). 79 Positiva recensioner i TtR. 19.^9, s. 172-179 (Henry Ussing) och UfR 1939 B, s. 47-SO (Kniid Illiim). recensionsuppsats “Kvittning och condictio indebiti" i SsJ ! 1940, s. 331-.Ml (Hjalmar Karlgren). 80 Positiva recensioner i HR 194^, 111-115 (Carl Jacob .Arnholm), S\ j P 1948, s. 363-.565 (.Seve l.jungman) och l,M 1948, s. 506-508 (Aarne Rekola).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=