1 1 3 (nedan 4.4.4.). 1 förordet till den tredje upplagan nämnde författaren, att han för länge .sedan varit tvungen att ge upp hoppet om en fortsättning. Däremot betecknade han den nya upplagan som “i virkeligheten en innledning til nordisk formuerett” med motiveringen att man på de områden, som hoken behandlade, genom .samnordisk lagstiftning, i .synnerhet avtalslagen, “og gjennem rettsvidenskapen skapt et felles rett.sgrunnlag, så hredt og så dypt at formuerettens almindelige del i alt vesentlig fortoner sig som ens for alle de nordiske land Också detta uttalande visar, att förmögenhetsrättens allmänna del i huvudsak var en obligationsrättens allmänna del, om man tänker på de stora skillnaderna i de nordiska ländernas sak-, i synnerhet fastighetsrätt. Stängs bok väckte stor uppmärksamhet, och den bestods med hela tre omfattande recensioner år 1912, av Francis Hagerup i TfTl, av Ludvig August Grundtvig i NRt och av Frederik Vinding Kruse i UfR. Av recensionerna var Hagerups osedvanligt skarp i tonen och mycket negativ, Gnindrvig blandade ros och ris, medan Vinding Kruse var mera odelat positiv. Med tanke på den stora betydelse, som Stängs bok kom att få, är det skäl att närmare gå in på recensionerna. FLn betydande del a\’ kritiken respektive berömmet berodde på divergerande åsikter omcentrala rättsvetenskapliga problemsåsom frågan omden riktiga juridiska metoden, och dessa delar av recensionerna behandlas i kapitel III. Alla tre recensenterna tog också upp den gamla tvisten mellan viljeteorins och tillitseller förklaringsteorins anhängare (del III, s. 336 ff.).^ Här refereras främst anmälarnas åsikter om Stängs beroende av utländsk rätt och doktrin samt deras helhetsintryck av arbetet. Hagerup reagerade kraftigt på Stängs kritik av den tyska rättsvetenskapens ensidigt abstrakt-doktrinära prägel, eftersom också “Kritiken heraf og de korrigerende Modstromninger” kommit från samma tyska doktrin, “hvis Dyrkere er saa talrige, og hvis Liv er saa kraftigt og saa b'ldig pulserende, at det i Nutiden rummer de forskelligste Retninger”. Hagerup framhöll, att det på det av Stang behandlade området för en kännare av litteraturen knappast fanns “en eneste Synspunkt af noget mere almen Betydning, som ikke vicret fremdraget og droftet i tyske Skrifter” och att Stang själv säkert var den siste “til at fornegte den Faknemlighedsgjaild, som han i saa Henseende staar i til disse, og om hvilken hele hans Skrift bicrer det mest talende Vidnesbyrd”. Stängs domvar enligt Hagerup också “ensidig og uretherdig”, när han beskyllde hela den ryska rätusvetenskapen för art ha ställt den germanistiska rättsuppfattningen i skuggan av den romanistiska, då många lysande tyska germanister uträttat så mycket.*'* 46 Stang s. 47 HagenifK X'iW l‘)12. 48 Hägernp. I llv l‘)12. \'l. 140 tt.: (initu/ti’ig, NRt 1412. s. 2,^S t}.; \’ineiing knise, Lltlt 1412 R, .s, 60 11. 1 -7 r.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=