1 1 2 gare produktion: ett avståndstagande från den tyska doktrinen särskilt i dess romanistiska formoch ett försvar för germansk rätt (del III, s. 346 f). Den nyare tyska rättsvetenskapen hade enligt Stang fört “retskeren et langt stykke fremover og har gjort uförgjamgelig arbeide”, men dess idékrets hade sin begränsning, och den var så ensidigt romanistisk, “at interessen för og förstaaelsen av germansk retsliv har maattet lide”3’ Själva den grundläggande tanken i Stängs arbete, nämligen att framställa förmögenhetsrättens allmänna del, var i opposition mot den n^ska metoden att framställa antingen hela privaträttens eller också obligationsrättens allmänna del. Stang motiverade sin nya indelning med att det i “formueretten er ... okonomiske betragtninger, som er overveiende, i familieretten ligger etiske betragtninger til grund”; han nämnde inte, att denna motivering härstammade från den tyska romanistiken, då Savigny använt detta argument i indelningen av det nya femdelade pandekträttssystemet (del II, s. 252). Stang ansåg, att då det gällde norsk rättsvetenskap, gav en förmögenhetsrättens allmänna del “en baade nyttigere og tryggere grundvold” än privaträttens allmänna del, samtidigt som han medgav, att han i sina kontratryckta föreläsningar i obligationsrättens allmänna del (se del III, s. 95) hade “indradd ... den storste del av det dogmatiske stof, jeg nu behandler i n£erva.’rende bind”."*'’ Liksom så många andra nordiska arbeten var även Stängs framställning avsedd att vara både en handbok och en lärobok, men han hade försökt skilja åt de två delarna genom att trycka med petit det, som studenterna inte behövde läsa. Boken är indelad i fem kapitel: 1. “Formuerettens urväkling” (s. 1-76), II. “Retsvidenskapen” (s. 77-144), III. “Begrepet formueret” (s. 145-171), IV. “Retshandlen” (s. 172-396) med avsnitten I. “Almindelige regler” (s. 173-259), II. “Retshandler til gunst for tredjemand” (s. 260-295), III. “Retshandler ved fuldmajgtig” (s. 295-368) och IV. “Fortolkning av retshandlen” (s. 368-396), samt V. “Ugyldige viljeserklasringer” (s. 397-536); de två inledande historiska kapitlen omfattade alltså en dryg fjärdedel av sidantalet. Stang betraktade verkligen boken som en inledning, och han ställde i utsikt vtterligare band om obligationsrättens allmänna del, omobligationsrättens speciella del och omsakrätten.Dessa delar utkom aldrig, dels på grund av Stängs talrika uppdrag, dels väl också på grund av att man svårligen kan föreställa sig en separat obligationsrättens allmäfiua deL då denna utgjorde stommen i det redan utkomna bandet; detta visas också av den förkortade nyutgåvan av Stängs kontratryckta föreläsningar i ämnet f. Alichiilseji, har. I tK 2002, 410, kon.statcrat, ,itt Stängs rättshistoriska inledningskapitel “kan ... ikke förstas som en rettshistorisk tekst, men som en rettsideologisk tekst med det formal ä danne en ny rettsvitenskapelig plattform”. 4?) Stiiiig. 44 iitiing, s. \ I f. 45 SMng. s. VIII.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=