1 0 8 den innehåller intressanta uttryck för åsikter, som även en hoyesterettsadvokat kunde lägga tram på 1930-talet. Heber ansåg t.ex., att rättsvetenskapens suveränitet krävde en oavhängighet av såväl gamla som nya religionssamtund, eftersom samtliga dessa med nödvändighet var intoleranta: “De som tror på Marx, Mussolini eller Hitler er dertor når det gjelder intoleranse som regel ikke et hår bedre enn de som tror på påvens ufeilbarhet.” Rättsvetenskapen måste som en självständig vetenskap även vara helt oavhängig av Pilosorin.’’ Rasskillnaderna var ett laktum, men enligt Heber höll dock “[l]elles statssamfund, religion og historie og spesielt felles okonomiske interesser ... en nasjon bedre sammen enn telles rase”. Det syntes dock varken i det brittiska världsväldet eller i USA “å va^re noen mangel på raseinstinkt eller raselordom”, och den engelska utilitarismens sats om största möjliga lycka för det största möjliga antalet människor synets också “kun å gjelde mennesker av samme rase, farve og nasjonalitet”. Tanken på ett universellt broderskap hade inte någon djupare rot i människornas mentalitet, och så länge som det existerade ras- och stamskillnader, förblev tanken “å vtere en utopi, og det ikke engang en smukk eller berettiget utopi”.’" Ojämlikheten var enligt Heber i själva verket “et nodvendig og ba;rende ledd i evolusjonen”, vilket de moderna demokratierna inte hade insett. Dessa gick nämligen ut från “den kolossale villfarelse, at alle mennesker er like”, och utgångspunkten för den moderna demokratiska lagstiftningen var “tirettferdighet satt i system”. Samtidens lagstiftare hade mycket att lära av “[d]en graderte rett som våre eldgamle lover bygget på”. Som exempel på orättfärdigheten nämnde författaren lika böter för fattig och rik: “Botene bor settes til procent av inntekt eller procent av ilignet skatt.” Vidare måste en “stor del av utgifter til forsvarsvesen og politi ... betraktes som assuranse av formtie og i form av formueskatt utlignes som en assuransepremie”. Även den allmänna värnplikten “uten delvis godtgorelse er til en viss grad urettferdig, da de besiddende klasser har mere å forsvare enn de besiddelseslose”." Dessa påståenden kunde vara vänsterradikala, men å andra sidan var tankar av denna typ inte helt främmande för vissa grupper inom NS och liknande utländska partier, och Hebers förflutna i hovre tyder på sympatier av det sistnämnda slaget. Denna utförliga presentation av Hebers udda och helt bortglömda bok kan motiveras med att v^erket så väl passar in i lång, även nordisk tradition. Hebers bok är nämligen det enda norska exemplet på den långa danska traditionen från F. C. Bornemann och Carl Goos ända till Frederik Vinding Kruse (ovan 2.3.) att skriva framställningar i ‘allmän rättslära’, vilka i själva verket innehöll ett färI*-) Heber, s. 10 och 12. .^0 Heber, s. 72 och 74. Eiilis;t den i not 19 nämnd.i förteckningen hade Heher tidigare givit ut tva mindre skrifter “Vår Rases LJrtid ’ och “\ar Rases Mentalitet". .31 Heber, s. 76 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=