1 0 1 Det var naturligtvis forthtrancie främst de ordinarie och tillfälliga lärarna vid den juridiska fakulteten, vilka stod för lejonparten av den rättsvetenskapliga litterattiren. Genomgående var de norska professorerna mycket produktiva även efter sin utnämning, och den juridiska litteraturen är mera omfattande än under den föregående perioden. Ett annat särdrag är det stora antalet litterärt aktiva advokater. Det kan framhållas, att utgivningen av juridisk litteratur trots många svårigheter fortsatte oförminskad fram mot slutet av ockupationstiden och att även motståndare till Quisling-regimen kunde publicera arbeten, naturligtvis utan aktuella politiska ställningstaganden. Norsk Retstidende ‘nazifierades’ dock redan år 1941, universitetet stängdes i november 1943, och det kanske mest uppenbara angreppet på rättsvetenskapen var indragningen av I fRår 1944 (ovan 1.2.). Någon nationalsocialistiskt färgad litteratur uppstod inte, kanske med något undantag, som emellertid följde allmänna juridiska strömningar från 1930-talet. 4.2. Rättsencyklopedier Periodens båda rättsencyklopedier var avsedda att fungera som propedetitiska läroböcker i den juridiska fakulteten. Nikolaus Gjelsviks lilla “Innleiding i rettsstudiet” (1912; VIII + 159 s.; 8;o; 5. utg. ved Nils Peder Langvand og Sverre I htine 1968) var den första på nynorska skrivna framställningen för universitetsbrtik, och Cijelsvik var en pionjär genom skapandet av en juridisk terminologi på nynorska (se nedan). Boken var avsedd att ersätta Hagerups “Retsencycloptedie” (1906; se del III, s. 89 ff), utan var enligt förordet ämnad att läsas tillsammans med Hagerups arbete. 1 ill sitt innehåll täcker dock boken till stor del Hagerups arbete med en tydligare betoning på civilrätten. Gjelsviks bok är indelad i tre htivudsn^cken: 1. “Rettshovi og retten” (s. 1-56), 2. “Rettssubjekt og rettsobjekt” (s. 57-69) och 3. “Dei rettsvigtige timstandi” (s. 70-148); det första stycket innehåller bl.a. rättskälleläran, det tredje läran om rättshandlingar samt skadeståndsrä11en. Enligt Gjelsvik måste juristerna liksom andra fackmän ha en viss kunskapsmängd, men der främsta syftet med framställningen var art lära studenterna “den juridiske maaten aa tenkja paa”, att kunna dra slutledningar och att förstå, vilket ändamål och vilken räckvidd olika rättsregler hade. Mycket i boken hade tagits med, därför att författaren trodde “det var skikka til aa vekkja den jtiridiske sansen”. Han hade heller inte undvikit omstridda frågor, “for ofte er det dei, som er dei beste, naar det gjeld den juridiske uppskuling”. Den blivande juristen måste också lära sig att tänka konkret, och därför refererades många domar.' Hagerup berömde i förordet till den andra upplagan av sin rättsencyklopedi 3 Cijflsvik, Fvreord.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=