98 grund av de talrika nya lagarna efter år 1886, dels på grund av att Einar Arnorsson behandlat många ämnen, t.ex. inom lamiljerätten, som inte alls eller helt ytligt behandlats i det tidigare arbetet. Förhtttaren avslutade förordet med att hänvisa till Eheodor Hindenburgs danska formulärbok (del 111, s. 84 f.) somsin viktigaste förebild, i synnerhet då det gällde dispositionen. “Nv lögfticdisleg formålabök” är indelad i avsnitten “Mannréttindi ” (‘människorättigheter’, dvs. personrätt, s. 5-29), “ydittarréttur” (familjerätt, s. 38-74), “Erfdaréttur ” (arvsrätt, s. 75-109), “Ejårréttindi” (förmögenhetsrättigheter, s. 1 10-355) och “Dömsmäl” (processrätt, s. 356-415). Einar Arnörssons formulärbok fick först år 1941 en ersättare i Arni Trvggvasons och Bjarni Bjarnasons “Formålåbok” (ej sedd), som komut i en andra upplaga redan år 1952 (397 s. inkl. ordreg.; 8:o). I förorder till den andra upplagan kunde författarna meddela, att den första upplagan hade snabbt blivit slutsåld, men att oförutsedda händelser hade fördröjt den nya upplagan. Dispositionen är densamma som i Einar Arnörssons bok med undantag av att ett kort kapitel om skatteärenden medtagits före processrätten. De olika kapitlen består av korta allmänna inledningar samt formulär och dokumentmodeller. 4. Norge 4.1. Inledning: realismens genombrott Då Francis Hagerup (1853-1921) år 1906 blev Norges förste ambassadör i Köpenhamn, lämnade han förutomden politiska även den juridiska skådebanan i Norge, även om han till sin död förblev den inflytelserike huvudredaktören för EfR. Den av Hagerup förfäktade konstruktiva riktningen fick tämligen snart ge vika, trots att den Hagerup vetenskapligt kanske mest närstående Oscar Platou (1845-1929) var aktiv ännu i mitten av 1910-talet. De yngre forskare som i sin tidiga produktion visat sympati för romanismen eller den konstruktiva riktningen, Nikolaus Gjelsvik (1866-1938), Herman Scheel (1859-1956) och Fredrik Stang d. y. (1867-1941), gick in på nya banor eller upphörde med sin produktion. Det var framför allt Stang, som komatt inleda en ny epok i norsk rättsvetenskap i en med tiden allt mera öppen motsatsställning till Hagerup. Stängs nya ‘sociala’ eller ‘sociologiska’ metod bery^dde i praktiken ett närmande till den tidiga danska teleologiska riktningen eller realismen, och han fick en framstående och inflytelserik lärjunge i den unge Ragnar Knoph (1894-1938). Det är dock väl knappast befogat att tala omen särskild ‘norsk realism’, då der av övriga nordiska forskare framhållna norska särdraget i huvudsak inskränkte sig till ‘den norska juridiska stilen’, användandet av ett gärna med humor kryddat vardagsspråk i rättsvetenskapliga arbeten. Den skandinaviska realismen blev däre-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=