97 ristcn. ridskrifr tör lagstiftning, lagstiftningsfrågor och nationalekonomi, 18971901; se del 111, s. 72 f.) hade upphört, fanns det ingen juridisk tidskrift på Island fram till 1920-talet, då man startade ett kortlivat försök, “Timarit lögfra;öinga og hagfrx*dinga” ( Fidskrift för jurister och ekonomer, 1922-1924). Ar 1922 utkomett enda häfte. I den inledande programartikeln (s. 1 f.) framhöll utgivarna Lårus H. Bjarnasson, Ölafur Lårusson och horsteinn Forsteinsson, att juristerna inte hade haft något eget forum sedan Påll Briems tidskrift, medan läkarna år 1915 och prästerna år 1919 fått sin egen publikation. Man hade för avsikt att ge ut tidskriften kvartalsvis. Häftena II-IV kom ut år 1923, och tidskriftens första årgång komatt innehålla sammanlagt 224 sidor. Den andra årgången år 1924 kom programenligt ut i f)^ra häften, men sidantalet hade sjunkit till 128 sidor, och därefter upphörde utgivningen. Innehållet är en blandning av kortare artiklar, meddelanden om bl.a. examina vid fakulteten och om nya i Ffl^ anmälda böcker, nekrologer samt recensioner; tidskriften avslutades med den ovan nämnda bibliografin över den isländska rättsvetenskapliga litreraturen sedan år 1908. Av innehållet att döma insomnade tidskriften på grund av brist på material. Följande tidskrift “Ulfljötur”, som fortfarande utkommer, grundades först år 1947, och den gavs ut av den juridiska studentföreningen Orator. Den första årgången bestod anspråkslöst av fyra nummer på sammanlagt omkr. 100 sidor, och de följande årgångarna fram till och med år 1950 var mellan omkring 70 och 90 sidor (jfr årg. 2003: 715 sidor). Innehållet i den första årgången utgjordes av kortare artiklar av studenter och lärare; av artiklarna kan nämnas cand. jur. Ärmann Snxvarrs i Oslo daterade tvådelade artikel omden juridiska undervisningen och studierna. Även i övrigt hade tidskriften en starkt nordisk prägel och visade upp tära kontakter mellan islänningarna och Norge och Danmark. 3.12. Formulärböcker Såsom nämnts riktade sig en betydande del av den juridiska litteraturen till lekmän, vilket var naturligt på grund av det ringa antalet jurister. 1 detta avsnitt behandlas av lekmannalitteraturen endast periodens två formulärböcker. Einar Arnörssons omfattande “Ny lögfricöisleg formålabök” (Ny juridisk formulärbok; 14 s.; 8:o) var enligt förordet avsedd att ersätta Magnus Stephensens och Lärus Edvard Sveinbjörnssons år 1886 utgivna bok (del III, s. 71 f.), somblivit delvis föråldrad och somdessutomvar slutsåld och därför svåråtkomlig, och den nya samlingen var enligt författaren behövlig också därför, att det i glesbygderna ofta var omöjligt att skaffa juridisk sakkunskap vid olika förrättningar. Författaren framhöll också, att han förändrat dispositionen jämfört med den gamla formulärboken för att göra verket lättare användbart. Den nya formulärboken var 6-7 tryckark mera omfattande än föregångaren, dels på 1911; XXIV + 415
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=