8 6 f.). I nekrologen över Einar Arnörsson (1880-1935) framhölls det, att det isländska lagspråket i början av 1900-talet varit “rätt starkt fördanskat” och att den avlidne “ägde stor del i pionjärarbetet med att göra lagspråket isländskt på nytt”. Einar Arnörsson skall ha varit “bl. a. mycket skicklig i att skapa nya isländska ord för en del juridiska begrepp”.' Det är därför naturligt, att hänvisningar till den isländska doktrinen Ivser med sin nästan fullständis;a frånvaro i den nordiska litteraturen.^ Den genom alltingslagen 3.3.1904 grundade juridiska läroanstalten i Reykjavi'k, “Lagasköli”, inledde sin verksamhet på hösten 1908, men skolan hann aldrig utexaminera jurister förrän den kom att som den juridiska fakulteten (lagadeild) ingå i det år 1911 grundade universitetet i Reykjavik (Eläsköli Islands; se del III, s. 13). Vid fakultetens grundande utnämndes lagskolans lärare Earns H. Bjarnason, Einar Arnörsson och Jön Kristjånsson (1885-1918) till de första professorerna. Jön Kristjånsson kvarstod i professuren till sin död, och Lårus H. Bjarnason blev utnämnd till hiestaréttardömari (domare i högsta domstolen) i slutet av år 1919, medan Einar Arnörsson kvarblev, med ett avbrott 1915-1917, då han var statsråd, i sin professur till år 1932, då även han blev domare i högsta domstolen.^ Ölafur Lårusson (1885-1961), som vikarierat för Einar Arnörsson som professor 1915-1917, blev ordinarie år 1919, och han förblev i tjänsten till sin emeritering år 1955. Magnus Jönsson (1878-1934) blev utnämnd till professor år 1920, och han var, med ett kort mellanspel somfinansminister åren 1922-1923, professor till början av år 1934. Bjarni Benediktsson (1908-1980) blev t.f. professor 1932 och ordinarie följande år; han blev borgmästare i Reykjavik år 1940. Eöröur Eyjölfsson (1897-1975) 1934-1936 för att därefter även han gå över till högsta domstolen. Isleifur Arnason (1900-1962) tig i Reykjavik. Gunnar Thoroddsen (1910-1983) blev rf. professor år 1942, och han var ordinarie 1943-1947 för att därefter bli borgmästare i Reykjavik. Periodens sista ordinarie professor var Ölafur Jöhanneson (1913-1984), som fick sin utnämning år 1948; han hade varit tjänstförrättande sedan år 1947. Ärmann Snarvarr (född 1919) blev t.f. professor år 1948. På grund av det ringa antalet professurer, fakulteten hade ännu i mitten av 1900-talet endast tre,*’ var en specialisering inte möjlig i högre grad; t.ex. Lårus H. Bjarnason undervisade både i allmän civilrätt, statsrätt, folkrätt och tidvis också i straffrätt. Ett påfalkort tid professor åren var en professor 1936-1948 och blev därefter domarfullmäk- var Årni Tryggi’asoHy HK 19SS, s. 226. 4 Ett undantag är F.rnst Anderseti, som (Förtätning, s. 122 och s. 149 not 2) hänvisar till Ölatur Lärussons stencilerade töreläsningar i äganderätt (sc 3..^.2.). 3 Uppgifterna i detta avsnitt bsgger på Lögfrivdingatal l-Ill, om ej annat meddelas. 6 Se Fårdur Vilhjdhnssou, Ulfljötur \'1:2 (juni 1933), s. 20.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=