85 “Hvad siger Loven? Politikens juridiske Leksikon” (1948; 448 s.; illustr.; 8:o) med hojesteretsdommer VilhelmTopsoe-Jensen som huvudredaktör var avsett lör en stor publik (se 1 4.). Boken innehåll enligt förordet “ca. 3000 Stikord” och gav “i koncentreret og let overskuelig Form Svar på Dagliglivets juridiske ProHemer”.’" 3. Island 3.1. Inledning: legalism och konstruktiv metod 1 rots alla politiska, ekonomiska och geografiska olikheter hade rättsvetenskapen i den nordiska periferin, de nya staterna Island och Finland, vissa gemensamma drag under förra delen av 1900-talet. I båda länderna hade de ledande rättsvetenskapsmännen varit involverade i kampen lör en autonomi i lörhållande till huvudriket, och i båda fallen hade man försökt ersätta bristen på yttre maktmedel och ibland även en tvivelaktig rättslig position med en utpräglad legalism, ett benhårt fasthållande vid ‘gällande’ stadganden, som dock ofta tolkades godtvekligt.' Legalismen byggde på logik och bokstavstolkning, samtidigt som man negligerade alla politiska realiteter, dvs. man byggde på den inställning somanhängarna av den konstruktiva metoden hade blivit beskvilda för. Det är därför naturligt, att den konstruktiva riktningen längst kunde bevara sin ställning i den nordiska periferin i väster och i öster. I nekrologen över en av de ledande isländska rättsvetenskapsmännen, L.årus H. Bjarnason (1866-1934), framhöll skribenten, Lårus Bjarnasons kollega Olafur Lårusson, att den avlidne avgjort hade tillhört den konstruktiva skolan och att hans arbeten utmärkte sig “ved hans klare Stil og logiske Fremstilling ”.' Ett tecken på den konstruktiva riktningens betydelse är även, att man i de fåtaliga läroböckerna gärna behandlade rättssystematiska frågor. Det var därför inte endast det geografiska avståndet som gjorde att isländsk respektive finländsk rättsvetenskap kom att kännetecknas av en viss isolering i förhållande till de nordiska huvudströmningarna. Även språkproblemen bidrog till isoleringen, och dessa svårigheter ökade under 1900-talers förra del (se även nedan 6.1.). Den isländska juridiska litteraturen på 1700-talet var ännu, omän med en viss möda, förståelig för nordiska, i synnerhet danska läsare, och seklets kanske mest betydande isländske rättsvetenskapsman, Sveinn Sölvason (17221 782), förespråkade ert vidsträckt användande av danska lånord (se del I, s. 193 21 I Itccciisioncr i UlK l')48 B, s. 1‘)6 (Kiuid Jarncr) ocli | n)48, s. 30.^ (O. A. Boriini). 1 t)mdc isländska ocli finländska rättskamperna, se närmare Björne, Rättskamperna, s. 181-18(i. 2 OLifiirLiinissoii, I tiv I 435, s. 40S.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=