75 på flera århundraden skulle då bli att en given termsom i en äldre lag endast förekommer som överordnad term, i en yngre lag kanske endast finns kvar somsubkategoriterm. Ett exempel på att så också är fallet är ordet eghn. Ordet eghn förekommer i samtliga danska lagar som överordnad term, i SkL, VSjL^R, VSjLYR och JL tämligen välbelagd, men i de svenska götalagarna, särskilt ÖgL, SmLKr och GL enbart eller nästan enbart somsubkategoriterm, denna gång för IMMOBIL EGENDOM. Av ordets bildning - abstrakt avledning av verbet äga. med ursprunglig betydelse ’ägande, besittning’ (jfr Olson 1916, s. 453) - framgår att betydelsen först måste ha konkretiserats till ’vad ngn äger, egendom’ och först därefter specialiserats till ’immobil egendom’. Den i de danska lagarna belagda användningen som överordnad term måste således vara den äldsta och användningen somsubkategoritermi götalagarna sekundär. Detta stämmer då fullständigt med förhållandet att de danska lagarna tecknades ned tidigare än de nämnda götalagarna. Det kan tillfogas att den enda götalag som kan sägas tillhöra samma åldersgrupp som de danska, nämligen AVgL, har ett enda belägg på ordet, och då i osäker användning som överordnad term. Det förefaller således av ovan givna exempel som om man skulle kunna försöksvis tolka materialet av »mellankommande» beteckningar efter principen att belagd användning enbart som subkategoribeteckning kan återspegla tidigare och ursprunglig användning som överordnad term. Det återstår då bara att se huruvida denna princip dels på ett uttömmande och invändningsfritt sätt kan förklara materialets utseende, dels låter sig förena med vad somi övrigt är känt omde regionala lagarnas tillkomsthistoria och innehåll. 2.4.4. Presentation av materialet Jag skall nu presentera materialet försöksvis tolkat i ett antal antagna relativa kronologier (tabell 8), i vilka jag i tur och ordning antar att två givna beteckningar i förhållande till varandra har uppträtt i en viss kronologisk ordning. Jag visar sedan först utgångsläget medfé/fce (tabell 9) och därefter de »mellankommande» beteckningarna (tabell 10) i en översikt över lagarna med utgångspunkt från Danmark via Gotland och Sverige upp genom Norge till Island. Det är viktigt att framhålla att man inte av detta resonemang förleds att tro att beteckningarna skulle ha avlöst varandra likt löparna i ett stafettlopp. I stället bör man säkerligen tänka sig varierande grader och perioder av koexistens mellan två eller flera beteckningar. Min ambition är endast att försöka frilägga några stora linjer i en utveckling där man i varje fall med visshet kan säga att vissa beteckningar inte överlevde medeltiden.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=