71 2.4.2. Accelererad utbyteshastighet - få sammansättningar m.m. En viktig skillnad mot skeendet vid utbytet av t.ex. land mot iorp måste fastslås. Dessa termer måste ha haft jämförelsevis mycket lång giltighetstid, den äldre termen under ett okänt antal sekler bakåt i tiden från vikingatidens slut och den yngre termen från och med vikingatidens slut under hela medeltiden. Så långa giltighetstider gör det möjligt för termen att ge upphov till ett maximalt antal sammansättningar och avledningar. Det är bl.a. just detta somgjort det möjligt att följa utbytesprocessen, i synnerhet i de norska regionala lagarna. I skarp kontrast till det ovannämnda skeendet står det starkt accelererade skeende som avspeglas i att en lång rad nya beteckningar, i synnerhet för EGENDOMI ALLMÄNHET, tas i bruk, sprids och faller ur bruk. Allt detta hinns med under en jämförelsevis mycket kort tid, kanske trehundra år, kanske något mer, dvs. slutet av vikingatiden och den begynnande medeltiden fram till och med de nedskrivna nordiska regionala lagarnas tillkomst- och giltighetstid. Detta snabba förlopp måste starkt begränsa möjligheten för varje ny beteckning att med nyproducerade sammansättningar och avledningar konkurrera ut redan existerande sammansättningar osv. till den äldre beteckningen. Detta påstående har sin bakgrund i lagspråkets speciella normerande karaktär. I allmänspråket kan en novation förväntas ge upphov till sammansättningar och avledningar tämligen omedelbart. I lagspråket, även medeltidsspråket, utgör normfunktionen en tillbakahållande kraft. Medan land som immobiltermmåste ha varit ersatt av jgrd i hela Norge redan i början av 1000talet, så finns sammansättningen land(s)dr6ttinn ’jordägare’ kvar ännu i MHLL från 1274-76. Den motsvarande sammansättningenjardeigandi till den nya immobiltermen lyckades inte bli en allvarlig konkurrent förrän i MHLL. På liknande sätt förhöll det sig med sammansättningen landbo ’arrendator’, i fornsvenskt lagspråk. Det lyckades aldrig överhuvudtaget för någon sammansättning med iorp att tränga ut landbo. Termen levde kvar långt in i modern tid tills den ersattes av arrendator. Motsvarande fornvästnordiska term - leiglendingr — är t.o.m. fc^rtfarande fullt levande i nor. leilending. Förklaringen är naturligtvis att även sammansättningar och avledningar till lagtermer har kunnat lexikaliseras somlagtermer med egen status. Det räckte ofta inte att en sammansättning kunde bildas till en ny term. Sammansättningen måste också kunna konkurrera ut en som egen termredan etablerad sammansättning till den tidigare termen. Man kan därför inte uppställa förekomst i sammansättningar och avledningar som ett nödvändigt indicium för kunna fastslå att en given beteckning är äldre än en annan beteckning som icke förekommer i sammansättning eller avledning. Den första beteckningen kanske aldrig hann ge upphov till någon sammansättning eller avledning innan den blev utslagen av nästa beteckning i raden. En annan iakttagen företeelse kommer i stället strax att föreslås somindicium.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=