50 nu gällande handelsbalkens tolfte kapitels rubrik. Denna år 2002 fortfarande gällande rättsterm med betydelsen ’deponerad egendom’ byttes alltså inte ut när fsv. som beteckning för egendom i allmänhet föll ur bruk, i lagspråket troligtvis någon gång under senare delen av medeltiden. Hur skall då detta förklaras? Ja, i den ursprungliga sammansättningen sammanfogades två skilda betydelseenheter, betydelsen EGENDOM och betydelsen DEPONERAD eller SOMDEPONERAS, till en sammanhållen enhet, i vilken de skilda betydelseenheterna var kopplade till var sin yttre, morfematisk enhet,resp. inlaghs-. Efterhand som/^e i simplex förlorade betydelsen ’egendom’, så måste möjligheten att upprätthålla en oreflekterad separat koppling mellan efterleden -f^e och betydelsen EGENDOMha blivit ytterligt försvagad eller ha gått förlorad. Kvar har då - åtminstone primärt - stått en enda odelad betydelse DEPONERADEGENDOMknuten till hela uttrycksenheten inlagsfä. I vårt nutida ord inlagsfä saknar delen -fä således - åtminstone primärt, oreflekterat - specifikt innehåll; den är - sedd i sin ursprungliga betydelse - ett restmorfem och kan liknas vid ett tomt skal kring ett längesedan svunnet innehåll. Hela ordet inlagsfä är således ur synkronisk synpunkt - åtminstone på ett oreflekterat plan - ett nytt simplex. Även omfrågan när ett ordelement helt upphör att vara betydelsebärande är starkt omdiskuterad, så måste det under alla förhållanden vara en nivåskillnad mellan den betydelse som var knuten till ordetÄe ’egendom’ somsimplex å ena sidan, och den betydelse som var knuten till sammansättningsleden -f^e efter det att ordet i denna betydelse försvunnit i simplex å den andra sidan. Om inte så vore, skulle det vara svårt att förklara varför sammansättningsleden inte byttes ut mot ett annat ord för EGENDOMsamtidigt med att motsvarande byte genomfördes i simplex. Det intressanta med delen -fä i inlagsfä är för vårt vidkommande att den utgör ett ovedersägligt bevis för att en motsvarande innehållslig enhet i en svunnen tid faktiskt har existerat. Den är ett slags lexikalisk-semantisk fornlämning om man så vill. Med hjälp av denna typ av semantiskt fördunklade sammansättningar kan man således i princip rekonstruera svunna semantiska strukturer eller delar därav. Motsvarande fenomen förekommer givetvis vid avledningar. Jämför t.ex. det ytterst levande nusv. skämta (avlett av skam, adj. ’kort’, fsv. skamher) ursprungligen ’göra (tiden) kort’, där skamsomsimplex är stendött. Nu är sammansättning en ytterst produktiv typ av ordbildning i de nordiska språken, liksomi övriga germanska språk. Tillsammans med typen avledning står sammansättning för en mycket avsevärd del av språkets sammanlagda ordförråd. Detta gör fenomenet semantisk fördunkling hos sammansättningar och avledningar till ett ytterst värdefullt hjälpmedel vid ett strukturellt semantiskt rekonstruktionsarbete.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=