42 Om vi så återgår till det medeltida tidsskedet, lämnar det yngre skiktet av lagar, landslagarna, åsido och koncentrerar oss på de danska och svenska landskapslagarna, de norska lagtingslagarna och den isländska Grågås, så förefaller den tredje förutsättningen för den språkgeografiska behandlingen, slutligen, omgeografisk fördelning och täckning att hjälpligt kunna uppfyllas. Det torde vara helt obestritt att de lagverk som går under benämningarna VgL, UL osv. verkligen i allt väsentligt återger den rätt som gällde i Västergötland osv., nedskriven på det språk somskrevs i just det landskapet. Att man måste räkna med att rättsregler i en given lag i viss utsträckning med bibehållen formulering eller åtminstone bibehållen terminologi kan ha lånats från en annan lag är en sak. Det utgör då led i den successivt pågående processen av rättsomvandling, där påverkan av rätt utifrån representerar en given, större eller mindre andel. Angående den geografiska täckningen är att säga att förhållandena i Norden i slutet av 1200-talet var följande: I det danska riket hade vart och ett av landen Skåne, Själland och Jylland en egen lag. Skånsk lag gällde därutöver somovan nämnts även i Halland och Blekinge och på Bornholm. Själländsk lag gällde på samma sätt även på Mon, Lolland och Falster, och jylländsk lag på Fyn och Langeland (Jorgensen 1947 s. 17 f.). Dessa lagar är bevarade. I det svenska riket hade på motsvarande sätt Västergötland, Östergötland, Tiohärad i Småland, Gotland, Södermanland, Uppland, Västmanland och Hälsingland egna lagar somfinns bevarade, av Tiohäradslagen dock endast kyrkobalken.^ Västgötalagarna gällde även i Dalsland och i Mo härad i Småland. Östgötalagen gällde även i flera av de små landen i nuvarande Småland, bl. dem det senare Kalmar län, och därutöver på Öland. Huruvida Dalarna hade egen lag eller om den s.k. Dalalagen blott är en i Dalarna tillämpad äldre redaktion av västmanländsk lag är omtvistat (se senast Wiktorsson 1985; ang. Sjöholm, se I.I.5.). Därutöver anses Värmland och Närke ha haft egna lagar somgått förlorade (SLL I, s. XII; Hafström 1974 s. 36, 38, 40, 42; ang. Sjöholm, se I.I.5.). Vita fläckar på kartan blir då dessa senare landskap. I det norska riket hade vart och ett av lagtingen Gulatinget, Frostatinget, Eidsivatinget och Borgartinget en egen lag. Dessa lagting omfattade tillsammans hela nuvarande Norge upp t.o.m. Tröndelagen i norr och innefattade även nuvarande svenska Bohuslän i söder. De två förstnämnda lagarna är bevarade i sin helhet. Av de två sistnämndafinns endast kyrkobalkarna, de s.k. kristenrätterna, kvar. Dessutom hade Hålogaland (dvs. nuv. Nordlands och delar av Troms fylken) förmodligen egen lag. De från Island bevarade lagarna gällde i hela Island. Trots de vita fläckar som sålunda finns på kartan kan man sammanfattande säga dels att i princip samtliga huvudbygder i Norden finns representerade bland de bevarade lagverken, dels att det av bevarade lagar täckta området är ** Annorlunda men icke övertygande E. Sjöholm 1988 s. 90 o 269 n. 25; jfr SLL 5, s. LXXX.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=