41 4.3. Geografisk fördelning och täckning Ifråga om den tredje förutsättningen, möjligheten till geografisk fördelning och sammanhängande helhet, är inledningsvis några reflexioner på sin plats om den vikingatida bakgrunden till de bevarade medeltida nordiska lagarnas tidsskede. Vi vet av historiska och arkeologiska uppgifter vilka de vikingatida huvudbygderna i Norden var. Här må somnågra exempel på centralbygder nämnas Tiundaland med Gamla Uppsala i Uppland, Lejre (Roskilde) på Själland, Viken (Ostfold och Vestfold m.m., med Oslo), Västlandet (med Bergen) och Tröndelagen (med Trondheim). Från i princip alla sådana vikingatida huvudbygder finns medeltida lagar bevarade, helt eller delvis. Även om man för vikingatidens del måste räkna med mindre giltighetsområden för varje enskild lag, så bör rimligen de lagar som gällt i huvudbygdernas kärnområden ha ägt större prestige och utövat större inflytande på omgivande områden än sådana lagar somgällt för mer perifera områden. Politisk-ekonomisk-kulturell kraftutveckling hos en bygd eller en folkstammåste rimligtvis ha utövat inflytande på dess omgivning, oavsett i vilka former och enheter den senare varit organiserad. Klara spår av just ett sådant inflytande i samband med en utveckling mot fortskridande judiciell integration av perifera bygder med de centrala bygderna finns från alla delar av Norden. Den lag somi Danmark på medeltiden kallades Skånelagen gällde därutöver även i Halland och Blekinge och på Bornholm. Från Norge kan nämnas att det område somutgjorde den ursprungliga kärnan i det senare Gulatinget på Västlandet var de tre fylken somalla gränsade till det gamla tingsstället vid Gulenfjorden, nämligen Hordaland, Sogn och Fjordane. Eftersomlagen i det norska Gulatinget enligt traditionen har spelat en roll i samband med tillkomsten av den äldsta isländska lagen, Ulfljöts lag från ca 930, så måste Gulatinget ha existerat redan vid denna tidpunkt och då somallting för de nämnda tre fylkena. Redan i Olofstexten av GulL omkring hundra år senare har emellertid fylkena Rogaland, Agder och Sunnmore tillkommit. I och med tillkomsten av Magnus Håkonsson landslag, MHLL, 1274, så lades till GulL:s domsaga dessutom Valdres, Hallingdal, Setesdal och Otradal (Taranger 1935 s. 25). För Sveriges del representeras det äldre skedet i Uppland av att de då självständiga landen Fjädrundaland, Attundaland och Tiundaland hade egna lagar. När dessa lagar arbetades samman till en gemensamUpplandslag skulle Tiundalandslagen enligt Snorre äga vitsord i allt, vari lagarna skilde sig åt (jfr SLL I, s. XVI). Man kan således inte tänka sig de förmedeltida lagarnas domsagogränser somvattentäta skott. Även omden ledande bygdens lag i det äldre skedet formellt inte gällde utanför dess egen lagsaga, så måste lagens regler och dess terminologi i större eller mindre utsträckning och grad ha utövat påverkan på och recipierats av kringliggande bygder. Redan i detta äldre skede måste det därför ha funnits förutsättningar för spridning av rättstermer.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=