26 [Så fort jag har fått min lott av rätt skifte] hus ok invipur ok kiöp okkur b^ggia.’ pa vil icck sighite pik til las^e ok nyklt^e. UL 10:1 I princip kräver hon här ut sin andel i giftorättsgodset, och man kunde då överväga om invipur, pl., möjligen representerar detsamma som lösörar i giftermålsformeln UL vLiB 4: pr i exemplet ovan. Lösningen på dessa problemligger enligt min mening för det första i att anlägga ett strukturellt och historiskt betraktelsesätt. Man måste göra klart för sig att dessa lagar skrevs för ett samhälle, som var mindre komplicerat än vårt, och somkunde klara sig med en mindre exakt terminologi än vårt samhälle. För det andra är det väsentligt att klargöra för sig den grundläggande skillnaden mellan en lagtext och ett stycke vanlig berättande text. Den senare måste inte ha anspråk på att uttala sig om mer än vad den ordagrant talar om. Lagtexten däremot måste alltid ses i sitt sammanhang som en integrerad del av en normerande lagkodex. Denna har i princip anspråk på att kunna tillämpas på så många som möjligt av de typer av rättsliga situationer somfaller inomramen för lagens intresseområde. Vad somär möjligt i detta sammanhang bestäms då i juridisk praxis genoms.k. lagtolkning. I nutida juridisk vetenskap skiljer man vid lagtolkning mellan tre olikatyper av situationer, vid vilka en lag anses kunna tillämpas, nämligen bokstavlig lagtolkning, extensiv lagtolkning och laganalogi (se Peczenik 1980). Vid bokstavlig lagtolkning kan lagen tillämpas på det aktuella fallet redan vid en språkligt självklar, naturlig läsning av lagtexten. Vid extensiv lagtolkning krävs att man uppfattar textens räckvidd som mera vidsträckt än vad en naturlig läsning skulle medföra, utan att man därför kan påstå att denna uppfattning är språkligt utesluten. Vid laganalogi, slutligen, är en direkt tillämpning av lagtexten på det aktuella fallet språkligt utesluten; ur saklig synpunkt, däremot, är fallet så likt den av lagtexten åsyftade situationen att lagtexten anses kunna tillämpas analogiskt. De ovan refererade principerna för lagtillämpning gäller för nutida förhållanden. Man kan dock utgå från att samma principer har tillämpats i gammal tid. Det ligger i sakens natur att ett samhälle, somhar ansett sig behöva skapa reglering av något i formav en lag, också måste ha varit angeläget omatt denna lag i största möjliga utsträckning tillämpades. I själva verket torde man i äldre tid ha behövt utnyttja den mest avancerade lagtolkningsmöjligheten - laganalogin - i en helt annan utsträckning än vad somär fallet i dag. Nutida lagar skrivs med s.k. syntetisk metod. Man söker då formulera generella regler somtäcker så många sommöjligt av de typer av situationer som lagen avser att reglera. Landskapslagarna däremot skrevs med konkret, åtminstone skenbart s.k. kasuistisk metod (jfr SLL 1, s. XVIII f.), varvid man ofta beskrev en enda typsituation och överlämnade åt domstolarna att analogiskt tillämpa den givna regeln även på andra, liknande fall.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=