14 »fackspråket motsvarar helt enkelt en nomenklatur och är som sådan inte strukturerad utifrån språket utan på grundval av den utomspråkliga verkligheten» (min övers., Geckeler 1971, s.l80). I denna undersökning utforskas floran av beteckningar för och inom ett rättsligt begreppsområde, ett område som utgjorde en integrerad del av ett av människor skapat, sammanhängande rättsligt begreppssystem. I den mån detta begreppssystem kan visas ha acceptabelt klara gränser och förekommande beteckningar kan visas ha haft sådan stadga att de kan uppfattas somfaktiska termer, så skulle undersökningen därmed egentligen bli en fackspråklig, terminologisk undersökning. De beteckningar somdå skulle kunna uppfattas somtermer borde i en sådan struktur kunna ersätta varandra i förhållandet 1:1 (jfr Geckeler ibid.). Även om ett rättsligt fackspråk i modern mening inte kan förutsättas i det medeltida nordiska lagspråket, så bör man inte underskatta den fackspråkliga innebörden av en långvarig, fast koppling mellan ett givet fornspråkligt ord och ett givet begrepp i det vid tidpunkten gällande rättsliga systemet (ang. den framväxande rättsliga institutionaliseringen under medeltiden, jfr v. See 1964, s. 2 ff. med där refererad litteratur). I språkgeografiskt hänseende ansluter sig denna undersökning närmast till den riktning inom språkvetenskapen som med ett tyskt ord kallats Rechtssprachgeographie. Grundläggande arbeten inomdenna är två undersökningar av E. V. Kiinssberg (v. Kiinssberg 1926) och W. Merk (Merk 1926). I V. Kiinssbergs efterföljd har en rad arbeten sedermera framkommit rörande västgermanskt språk, t.ex. R. v. Kienle, ZumBegriffsbezirk Strafe (se Kienle 1934), K. F. Freudenthal, Arnulfingisch-karolingische Rechtswörter (1949), Th. Frings - W. v. Wartburg, Drei Wörter der Lex Salica (se Frings-Wartburg 1956), Karl Hyldgaard-Jensen, Rechtswortgeographische Studien (1964), Horst Haider Munske, Der germanische Rechtswortschatz im Bereich der Missetaten (1973) och Ruth Schmidt-Wiegand, Studien zur historischen Rechtswortgeographie (1979). Endast i obetydlig grad har dessa arbeten dragit in nordgermanskt språkmaterial. I sitt ovan nämnda arbete sökte v. Kiinssberg med hjälp av kartor åskådliggöra språkgeografiska förhållanden i torn- och medeltyskt rättsspråk. Detta försök gav dock ej övertygande resultat, enär materialet var alltför begränsat och icke homogent i tidshänseende. Rättsspråksgeografien har hittills haft få renodlade företrädare i Norden. Det enda näraliggande arbete över huvudsakligen nordiskt material som jag stött på är Klaus v. See, Altnordische Rechtswörter (v. See 1964). Klaus v. See uttalar följande ombl.a. rättsspråksgeografien (a.a., s. 10 f.): Sie ist bislang sehr vernachlässigt worden, obwohl sie doch gute Möglichkeiten bietet, das Vorhandensein von Räumen gemeinsamer Rechtskultur, die Wanderbewegungen einzelner Rechtswörter und damit auch Art und Weise kultu-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=