5 Den teoretiska klassificeringen måste antagas ha kommit i efterhand ... I det praktiska rättslivet har den självfallna frågeställningen varit: vad skall åtfölja jorden eller behandlas efter samma regler somdenna (a.a., s. 346 f.). Det må noteras att även omMalmströmär noga med att framhålla skillnaden mellan den principiella distinktionen och det praktiska rättslivet, så ifrågasätter han inte tanken att det ändå är jordens orörlighet som är det grundläggande faktum utan vilket särreglerna för denna aldrig uppkommit (ibid.). Aven om den fysiska distinktionen mellan vad somär orörligt och vad somär rörligt inte formulerades klart i medeltidslagarnas rättsregler, så måste den ha legat till grund för reglernas innehåll och lagtexternas redigering, förefaller Malmström mena. Detta är också utgångspunkten för analysen av materialet. Att denna tanke sedan kräver nyansering kommer att diskuteras i kap. 1.3.2. Undersökningsenheten är i första hand inte ordens och uttryckens betydelse utan vad de på det enskilda textstället innehållsmässigt kan anses representera för läsaren (se närmare ang. detta under kap. 1.3.1.2.). Av det sagda följer att det inventariumsommåste göras upp för var och en av de i undersökningen ingående lagarna kommer att kunna innehålla ord och uttryck på alla tänkbara nivåer från en rent tillfällig användning av ett ord med en från det betecknade begreppet mer eller mindre starkt avvikande »normal» eller prototypisk betydelse till en usuell användning av ett ord, vars normala betydelse helt sammanfaller med det betecknade begreppet. Det är just detta somi bästa fall ger möjlighet att urskilja vilka ord eller uttryck, som kan uppfattas som den inom ett visst rättskipningsområde vid en viss given tidpunkt dominerande eller rentav allenarådande terminologien å ena sidan och vilka ord osv., som antingen tidigare dominerat eller som står i tur att i en framtid dominera å den andra sidan. Att man måste hålla den ovan nämnda bredden i inventeringen framstår som självklart, när man betänker den stora spännvidd i tid som medeltidslagarnas språk representerar. Sålunda är språket i den norska GulL närmare 300 år äldre än språket i den svenska KrLL. Till denna tidsskillnad måste emellertid läggas ytterligare ett ovisst antal årtionden eller rent av århundraden. Man måste nämligen räkna med att de äldsta lagarnas språk i viss utsträckning återger språket från väsentligt äldre tid. En jämförelse framåt i tiden är här belysande. Ordet lösöre, sg., somfortfarande är fullt levande i svenskt rättsspråk,- är tidigast belagt i UL (från 1296). Ordet inlagsfä ’deponerad egendom’, somännu år 2002 står kvar i rubriken till handelsbalkens 12 kapitel och i dess 2 §, är likaledes belagt i UL. Dessa ord har en konstaterad ålder av 700 år. Trots att efterlederna -öre och -fä har varit helt ur bruk i simplex i mer än ett halvt årtusende, har de sålunda fått stå kvar somsenare led i sammansättning. Man måste räkna - jfr Lag (1845: 50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, i Ivdelse enligt Lag 1977: 673, under Handelsbalken 1 kap.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=