166 under äktenskapet, s.k. avlingejord, däremot icke jord som makarna ärvde under äktenskapet, den var ju också ättejord. En regel med denna innebörd finns tillagd i slutet av UL yEB 9 (9:1) med följande lydelse: »Allt p^et hondin ok husfrun kiöp^ sarntf^n, hapi j iorp ok lösörum, p^t kallas si^eng,^ köp, aghi husfrunpripiung ok honden tw^lötin<e aff holköpinu.» 7.4, Anpassningen Vad vi ser i de svenska landskapslagarna - och närmare bestämt i UL:s giftermålsformel - är, menar jag, en fryst bild av en viktig fas i ätternas anpassning till det nya samhälle där ättejorden löpte allt större risk att falla i kyrkans händer genomdonationer. Det är en ögonblicksbild av den fas då ätternas företrädare inte längre vågade lita på att gammal sed skulle orka hålla vid makt föreställningen att medgiften endast var en villkorlig nyttjanderätt somkunde återkallas av deras föräldrar. De fruktade att den nya tidens föreställning istället skulle börja betrakta denna kategori av egendom som innehavd med full och ovillkorlig dispositionsrätt. Då skulle ord som^egha och ho i giftorättsterminologin komma att innefatta också jord somvar hemgift och hemgåva (medgift). Fruktan för förlusten av kontroll borde ha varit ett fullt tillräckligt skäl för ätternas företrädare i det världsliga samhället att med tillägget i lösom örom eller i lösörom klart markera att någon absolut dispositionsrätt över ättejord ingalunda innefattades i giftorätten. Man bör kanske dessutom se UL GB 8 - där det klart uttalas att medgiften endast var en villkorlig gåva som kunde återkallas av föräldrarna när somhelst - som en sista ansträngning av ättcsamhället att åt ätterna säkra kontrollen över arvejorden. Att rätten att donera jord överhuvudtaget — även köpt s.k. avlingejord - till kyrkanvar en ytterst kontroversiell sak framgår alldeles klart av t.ex. UL KB 14: pr, SmLKr 15. Flockarna ger detaljerade regler för hur mycket och vad man fick ge i själagåva eller testamente, vilka villkor som krävdes för giltig gåva och vilka möjligheter en arvinge hade att klandra gåvan. Om man reflekterar ett ögonblick över kronologin här, och betänker att påven Gregorius X:s ilskna och provocerande brev med krav på full testationsfrihet avsändes 1274 och att Magnus Ladulås delvis avvisande svar avsändes 1276, så förefaller det inte orimligt att tänka sig att den intensifierade maktkamp sommåste ha följt mellan kyrkan och det världsliga samhället gav till resultat - 20 år senare - att ättesamhället lyckades hävda sin position just genom att i UL 1296 dels få Igenomdet inskränkande tillägget i lösörom i giftermålsformeln, dels lagfästa regeln omskyddet för medgift i GB 8.* Holmbäck framhåller att UL är den enda av svealagarna som stadgar att hemföljd (medgift) kan återkallas av fader och moder, och uttalar att denna regel troligen är påverkad av utländsk rätt. Han hänvisar till Kock (Kock 1926, ' Ang. tidpunkten se dock not s. 168.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=