165 Rättshistorikern Gösta Åqvist (Åqvist 1989, s. 75 ff.) har närmare kommenterat denna utveckling i 1200-talets Sverige på följande sätt: [I augusti 1274] bör ha anlänt påven Gregorius X:s brev av den 9 augusti [s. å.j, somvisserligen inte var ställt till kungen utan till jarlen, lagmännen, häradshövdingarnaoch övriga stormän i Sverige. Att påstå att detta brev uttalar påvens missnöje med förhållandena i landet innebär ett påtagligt understatement. Brevet kan på nutidsprosa karakteriseras som en otvetydig och klar utskällning ... de viktigaste punkterna i Gregorius’ brev kan sammanfattas på följande sätt: 1. Klerkerna i Sverige hindras av de världsliga myndigheterna att till verkställighet befordra testamenten ad pios usus [till fromma ändamål]. Därefter följer inte mindre än femytterligare punkter av mindre intresse här. Påvebrevet fick ett svar två år senare, när Magnus Ladulås tillförsäkrade kyrkan skattefrihet och egen domsrätt. När det gällde testamentsfriheten ville Magnus dock hänskjuta frågan till sina stormän. Detta innebar i realiteten att den hänsköts till landskapstingen (a.a. s. 81). Trots att Magnus godtog kravet på skattefrihet för kyrkan, så framgår det tydligt av testamentsrättens begränsningar i landskapslagarna att kravet på full testationsfrihet inte godtogs av landskapsmenigheterna (a.a. s. 83). 7.3. Maktkampen Vad jag här ovan har schematiskt skisserat är den maktkamp somkännetecknade det romerskrättsliga gåvobegreppets introduktion i den svenska landskapsrätten. Den kristna kyrkan byggde under medeltiden upp och konsoliderade sin maktställning genom att - med hjälp av föreställningen omden förestående skärselden - i en för en sekulariserad nutidssvensk tämligen ofattbar omfattning förmå enskilda kristna trosbekännare att donera och testamentera sin egendom till kyrkan — den egendomsomi normalfallet skulle ha lämnats i arv till barnen. Innebörden på 1200-talet av den ovannämnda utvecklingen för giftorättens vidkommande blev då den, att ominnehav av ättejord i formav medgift inte längre klart uppfattades somenbart en rätt att bruka jorden utan började uppfattas som ett förmögenhetsobjekt som den enskilde hade full rätt att skänka eller testamentera till kyrkan, så skulle ätternas fortsatta kontroll över ättejorden och därmed f.ö. deras inflytande i samhället i allt större grad förminskas eller riskera att utplånas. Ett enkelt sätt att förhindra den ovannämnda utvecklingen måste då ha varit att från början uttryckligen begränsa giftorätten till att omfatta enbart mobil egendom, lösörar, lösöre. Men för att inte därmed inskränka giftorättens omfattning i förhållande till vad den omfattat tidigare, så blev man tvungen att göra tillägget att den också skulle omfatta sådan jord sommakarna förvärvade
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=