164 Men ombrudparet nu - helt i enlighet med vad somuttryckligen sägs i UL JEB 8 - inte fick sin medgift med full äganderätt, och giftorätten således inte skulle inträda med den rekonstruerade formeln, varför har man då ändrat den ursprungliga terminologin? Ja, först och främst måste man ha klart för sig att det villkorliga i de nygiftas rätt till sin medgift normalt skulle förvandlas till en »ovillkorlig» rätt, i samma ögonblick som deras föräldrar dog och medgiften då skiftades ut som arv till barnen. För att få den rätta bakgrunden till ändringen i terminologi måste man nog sätta in saken i ett mycket större, kulturhistoriskt sammanhang. 7.2. Det kulturhistoriska sammanhanget När man sätter in giftorätten i det kulturhistoriska sammanhanget, kommer det rättsliga begreppet gåva i fokus. Gåvan kom att fungera som katalysator, när det germanska, av ätter behärskade samhället med våldsam kraft kolliderade med den romerska rättskultur somförmedlades till germanfolken av den kristna kyrkan. En sammanfattning av detta förlopp ges i KLNMav Hamre, Ulsig, Rosén, Pirinen och Magnus Mår Lärusson med hänvisningar till bl.a. arbeten av Ebbe Hertzberg, Karl v. Amira och Tacitus. Jag citerar det mest väsentliga av Lars Hamres inledning i egen översättning. Germanerna kände också begreppet »gåva». Men den germanska gåvan (fht. geba, gaba, feng. gifu, fvn. gjgf, gipt, fdan. giaf, gipt) var av en annan karaktär än den romerska donatio. Medan den sistnämnda »hade som klar avsikt att berika mottagaren, dvs. öka hans förmögenhet, och till den änden begreppsmässigt medförde givarens överlåtande av full och oinskränkt äganderätt, så berodde de rättsliga verkningarna av den germanska gåvan, i synnerhet också vid gåva av jordegendom, på vad givaren i detta hänseende uttryckligen bestämde eller stillatigande, i förhållande till sedvana och allmän uppfattning, förutsatte» [min översättning av citat från Herzberg, 1898, s. 17]. [...] Det var också av största betydelse att en rättsfigur som det romerska testamentet var helt okänt i germansk rätt. Just rätten att testamentera hade varit av avgörande betydelse för kyrkans förvärv' av förmögenhet. [...] För germanerna var testamentet inte bara ett främmande rättsinstitut, det stod i strid med och föreföll oförenligt med deras arvsrättsprinciper, och själva begreppet testamente måste komma i konflikt med ättens avgörande betydelse i den germanska samhällsstrukturen (Tacitus: Germania, 20). och vidare Kravet på den enskildes dispositionsfrihet var ledsagat av ett krav på den enskildes ansvar, och det ansvar kyrkan framhävde, var icke ättemedlemmens ansvar gentemot ätten, utan den enskilde kristnes ansvar inför Gud för sina gärningar och för sin själ. De kyrkliga kraven på donationsrätt och testamentsfrihet kom därför att bli av betydelse både för den sociala och den religiösa [vi kan här tillägga också den rättsliga] utvecklingen av medeltidens samhälle. I stort sett vann kyrkan framgång för sina krav omän i modifierade former.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=