158 th^es han a). Man upptäcker genast vid en genomläsning av giftermålsformeln att den är utpräglat rytmisk och fylld av allitterationer. Wessén har i kommentaren till JEB 3: pr (not 20, s. 81) återgivit formeln i en normaliserad och lätt emenderad formmed ursprungligt allittererande lykla i stället för nykla. Viktigare är att han har utelämnat j lösörum. Somvem somhelst kan se bryter också dessa två ord rytmen i formeln. Jag har i demonstrationssyfte här återgivit formeln som strof i fornyrdislag med inskotten markerade med kursiv. Wessén säger: »Den giftermålsformel, som här är bevarad». Det är uppenbart att han på detta sätt uttrycker åsikten att ordenj lösörum är ett senare tillkommet inskott i den ursprungliga formel som han återger i kommentaren. Varken han eller Holmbäck erbjuder dock någon förklaring till hur det kan komma sig att de två ord som anses vara centrala för att ange giftorättens omfång i själva verket metriskt markerar att de är ett i efterhand tillkommet inskott, och att den kvinnliga giftorättens ursprungliga omfång enligt den bevarade formeln i stället ordagrant skulle vara lagha: J)nJ)iunger i alz jjxs han a ok han affile fa Jag skall återkomma till vad somrimligen är skälet till denna tystnad. (2.) Sedan ÖgL:s giftermålsflock (ÖgL GB 7: pr): Nu sij)an J>ön azru uig[J)] ok ganga baj^in ippinbarlika i siang saman x huat h£elda:r fiön giptas ^Ilasr egh: Jja a:r hon kumin til alzs rxtzs msef) hanum ok han a bahi suara ok sökia firi hana: ok sua a;n hon dör barnlös: a han alla lösöra utan omynd af gozs haenna: ok hon a hril)iung af hans gozs xn han dör för. (Sedan de äro vigda och de gå båda uppenbarligen i säng samman, vare sig gifte har skett eller ej, då har hon kommit till alla rättigheter hos honom, och han har att både svara och käraför henne. Och omhon dör barnlös, dåfår han allt lösöre av hennes egendom, utom hemföljden; och hon får en tredjedel av hans egendom, omhan dörförst.) Det framgår av ovanstående flock att båda typerna av terminologi finns belagda också i ÖgL. Den allmänna andelsterminologin finns vidare belagd i GB 14:2; 15; 22 och 29:1. Men åter till den själva sängledningen. Man upptäcker genast vid genomläsningen av denna flock dels att det är den yngre /ö5-termen, lösörar, inte den äldre, lösir örar, som används (jfr ovan V.2. En relativ termkronologi), dels att det ord sombetecknar ’egendom’ inte är ho ellerf^— de ursprungliga orden- utangofs. Denna senare termtillhör den senare hälften av 1200-talet. Redaktionen av denna flock kan m.a.o. knappast vara äldre än senare hälften av 1200-talet. En kvalificerad gissning kan vara att detta har ett samband med att mannens rätt i hennes egendom, om hon dör barnlös, är mer än det väntade 2/3, ja faktiskt all hennes egendom. Det är inte svårt att misstänka att detta var en nyhet sominfördes vid ovan citerade flocken som behandlar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=