Exkurs 1 Ometymologin för ordet(fön./^, fvn./e) Ordet fä tillhör det indoeuropeiska arvet och finns bevarat eller har lämnat spår efter sig i de indoiranska, italiska och germanska språkområdena. Mot det nordiska/ii’ svarar ^ot.faihu ’pengar, egendom’, ihl. feho,fihti, fsax./e/jw, ffris. fiä, feng./eo/?, lat./?ec«, umhv. pequo, alla bl.a. ’boskap’, avest.’(små)boskap’, {\nÅ. pasii ’boskap’. Den hävdvunna etymologien har varit att anknyta till den indoeur. roten "‘‘pek- ’rycka eller draga i hår’. Detta skulle då ge en äldsta betydelse ’ngt som man skär håret eller ullen av, ullbetäckt djur, får’ (se t.ex. Kluge 1995 s. 864, och J. de Vries 1962, s. 114). SAOB uttalar under/ii: »Ordet är en urgammal beteckning för: boskap, boskapsdjur, varur en sekundär bet.: egendom, förmögenhet utvecklats på grund av att egendomen i äldre tider väsentligen utgjordes av boskap.» Hellquist (Hellquist 1966 bd 1, s. 252) fullföljer den traditionella tankegången, efter att ha redovisat att ordet i äldre tid även hade betydelsen ’pengar’: »Bet. ’pängar’ beror därpå, att boskap brukades sombytesmedel.». Så också Nielsen (Nielsen 1969 s.l20): »Ordet viser den betydn., kvasget tillagdes somVtcrdimåler og betalningsmiddel. Den x. betydn. ’får’ fremgår dog sikkert bl.a. af det besl. ordfår». Nu har den ovan redovisade etymologien grundligt kritiserats av Benveniste (Benveniste 1970 s. 307—320). Benveniste hävdar att den är ohållbar och anser att den ursprungliga betydelsen i stället är ’flyttbar personlig egendom’ (»possession mohiliere personnelle» Benveniste 1970 s. 318). Han menar sig kunna rekonstruera eller påvisa denna ursprungliga betydelse såväl hos find, pasu, avest. pasH-, och lat. pecu somhos de germanska fornspråken. I själva verket finns betydelsen ’egendom’ belagd i samtliga germanska fornspråk utomi fornhögtyskan. I gotiskan är detta den enda belagda betydelsen, i fornengelskan är det - att döma av den lexikografiska redovisningen - den klart bäst belagda betydelsen, i fornfrisiskan och fornsaxiskan finns betydelsen belagd och i de nordiska fornspråken är det - somklart framgår av detta arbete — en ursprunglig, gemensamnordisk betydelse. Endast i fornhögtyskan är den dominerande betydelsen ’boskap’. Dock redovisar Karg-Gasterstädt &Frings under fihn 4 i ett antal glossor/f/j^ : pecunia. Till detta bör enligt min mening läggas ett påpekande att det av Karg-Gasterstädt &Frings underfihu 2 a redovisade quicca fe i princip kan innehålla en (ursprunglig) specialisering av en i övrigt förlorad betydelse ’egendom’ (jfr fsv. qvikf,ie, fvn. kvikfé och lat. viva pecunia, se Du Cange III, 222,17).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=