143 lagda forndanska fxmunir, pl. och munir, pl. Ett '‘’f^ekoster eller "‘'f^arkoster skulle i så fall endast vara en naturlig utveckling av den ursprungliga nordiska överordnade termen och behövde knappast tolkas som något annat än en spontan novation. Mot ovanstående resonemang kan man dock invända följande. Det är fortfarande påfallande att denna novation förefaller ha uppstått just samtidigt med inledningen av kyrkans etablering i Danmark. Vidare är det faktiskt så att fakta snarast talar mot ett antagande att det forndanska koster skulle vara en elliptisk formav ett ’'ftekoster. Det munir, pl., somförekommer somöverordnad term i de själländska lagarna kan - som jämförelse - inte med något stöd av det danska lagspråket förklaras som någon ellips av fcemunir, pl. Denna senare termförekommer nämligen endast sombeteckning för mobil egendomi explicit motsats till iorp (VSjLYRoch ESjL) eller somimplicit mobilterm(ESjL). I den ganska röriga uppsättning termer somfinns i de nämnda lagarna förekommer f^emunir, pl., som explicit mobilterm omväxlande med fde och bofa;. Det förefaller därför som omförledenfa;- inte skulle vara den ursprungliga, överordnade termen/<e utan i stället det specialiserade (ho)fa. Det isländska/emww/V somförekommer i Grågås - och i sagalitteraturen — somöverordnad termförefaller sakna klart samband med forndanskan (jfr n.2.4.5. (4)). Den slutsats som kan dras beträffande koster blir då att det mesta tyder på att den ursprungliga överordnade termen/<e byttes ut mot dels koster, sg eller pl., dels - av allt att döma endast på Själland - munir, pl. Det förefaller då anmärkningsvärt att man bytte ut en nedärvd termmed en i lagspråket klart avgränsad betydelse av ’egendom’ mot ord, vilka, såvitt man kan bedöma, hade betydelser sommindre entydigt innehöll en äge-komponent utan mera vette åt ett rent ’objekt, föremål, ting’. Nu har det latinska ordet res just den allmänna grundbetydelsen ’objekt, föremål, ting’. Det måste ha varit svårt att hitta en enda omedelbar och självklar motsvarighet i de nordiska språken. Det är då påfallande att de forndanska koster, sg och pl. (belagt i alla danska lagar), och munir, pl. (belagt endast i de själländska lagarna), uppstod som överordnade termer just vid den tid när ett behov kan ha uppstått att översätta lat. res, sg. och pl. till forndanska. (Jfr i detta sammanhang den medellågtyska, från latinet översatta rättstermen bewegeliken dingen ’mobil egendom’, Sachsenspiegel III 83 §1). Omdet här ovan antagna funktionslånet hade varit det enda antagandet, så skulle den ovan förda argumenteringen kanske tett sig klen. När man emellertid sammanhåller detta antagande med det förhållandet att tre andra, parallella, eventuella funktionslån kan ges en jämförelsevis starkare motivering, så förefaller dock detta stärka antagandet omfunktionslån av även lat. res.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=