132 En J)at ero log inoregi oc alla dansca tungo ef madr J^yrmir eigi gridom at sa maör er utlagr fyrir endi langan noreg fram. oc ferr bsedi londomsinomoc lavsa fe, oc seal aldregi iland coma sijjan. {Men det är lag i Norge och överallt där dansk tunga (dvs. nordiskt språk) talas att omen man inte håller ingånget avtal omsäkerhet så är han fredlös längs hela Norge och förverkar både iord och lösegendom och skall aldrigfå komma tillbaka till landet.) Gräg I: 114 Enligt Robberstad (Gulatingslovi s. 370) bör detta stycke gå tillbaka på Hafliöaskrå (dvs. den äldsta skrivna - men icke som sådan bevarade - versionen av den isl. lagen), eftersom det återfinns både i Konungsbök och i Staöarhölsbök (de båda huvudhandskrifterna av Grågås). Det borde då inte vara yngre än 1117-18. Det skulle då inte syfta på Magnus nymäle från tidigast 1163 utan borde avse den ursprungliga regeln i de norska lagtingslagarna. Detta kan i och för sig förefalla rimligt med tanke på att man på Island borde haft störst anledning att särskilt observera förhållandet ganska snart efter det att en gemensam regel omde svåraste fridsbrotten införts i hela Norge, om nu denna regel också inneburit nyheten att dråparen regelmässigt gjorts fredlös över hela Norge. Tyvärr motsägs den nämnda tanken av det förhållandet att den isländska varianten av formeln har lausafé där det norska originalet har lauss eyrir. Termen lausafé förekommer inte någon gång i förv^erkandeformeln och dyker inte upp i fnor. lagspråk förrän i Frostatingslagens Inledning. Denna kan inte vara äldre än 1260 (jfr II.3.4. (1)). Termen lausafé förekommer inte heller i fornnorskt diplomatariespråk före 1298 (DN1:1, s. 80). I fornisländskt diplomatariespråk förekommer ordet överhuvudtaget inte före 1300. Det uttryck som användes på Island när Hafliöaskrå var nyredigerad var sannolikt sammansättningen lausaeyrir. Are Frode använde nämligen detta ord när han skrev Islendingabök, förmodligen omkring år 1125. Alldeles omöjligt är det naturligtvis inte att notisens innehåll kan vara lika gammalt somHafliöaskrå, men den relativa termkronologin tycks indikera att den språkliga formen är klart yngre. Sammanfattningsvis kan man kanske säga följande: trots vad somovan framhållits angående svårigheterna att med utgångspunkt i det medeltida lagspråket bedöma vad som kan ha varit en rimlig utveckling redan på 900-talet, så förefaller dock existensen av en och samma förverkandeformel längs hela Norges kust kombinerad med det för riksenheten potentiellt riskfyllda exekutiva underskottet ändå utgöra en viss indikationpå att spridningen av förverkandeformeln inte var ett uteslutande språkligt fenomen utan även haft en politisk drivkraft. Spridningen kan misstänkas åtminstone delvis ha varit ett resultat av kungamaktens tidiga intresse av att den som i ett lagting begått det farligaste brottet mot samhällsfreden gjordes fredlös över hela riket.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=