131 arvinge inte hämnades trots ingången förlikning och lämnad trygd ’edlig försäkring om varaktig fred’. Ett brott mot institutionerna trygd och grid, grup var därmed uppenbarligen liktydigt med ett angrepp på en grundsten i samhållet, den enskildes och hans ätts möjlighet att lösa konflikter och att utan ständigt pågående blodshämnd kunna leva i fred med sina grannar. Men även sett ur ett snävt maktpolitiskt perspektiv måste brotten mot trygd och grid ha inneburit ett direkt hot mot en ömtålig balans och stabilitet. Att personer som i ett givet fylke resp. lagting brutit ingången fred och förlikning kunde gå omkring skyddade av lagen i andra fylken osv. i riket med de risker för fördjupade motsättningar mellan ätter somdetta innebar måste rimligen ha inneburit ett potentiellt hot mot riksenheten och därmed kungamakten. Lösningen på kort sikt måste ha varit att med stöd av ledande företrädare för alla landsdelar få likformiga regler mot de svåraste brotten antagna separat i varje lagting och få varje dom för ett sådant brott verkställbar över hela riket. På detta sättet skulle det svåraste exekutiva underskottet ha kunnat upphävas. Finns det då något stöd i lagtingslagarna för att en sådan politik verkligen genomfördes i det äldsta enade Norge i fråga omdessa brott? Ffär får man dela upp svaret i två delar. När det gäller det äldsta skiktet av de bevarade reglerna, förefaller det inte finnas något helt klargörande svar i de norska lagarna. Det likformiga straffet i formav fredlöshet och en gemensam förverkandeformel finns på plats. Någon riksgiltig exigibilitet, däremot, kan inte säkert påstås föreligga i dessa. Vad somsägs i GulL 178 i anslutning till regeln omfredlöshet och förverkande vid nidingsdråp är att den skyldige aldrig får komma åter in i landet {koma aldrigi i land). Robberstad tolkar denna regel så att detta avser hela riket under hänvisning till den notis i Grågås som strax skall omtalas och diskuteras nedan. Bortsett från detta stöd framgår det dock inte säkert huruvida regeln gäller hela riket eller endast det berörda lagtinget. De lagställen - t.ex. GulL 7 — sominnehåller att en gärningsman görs fredlös i hela riket {pd skal hann fara ör landeign konongs vars) gäller alla vid regler rörande brott som kränker kyrkans intressen och är uppenbarligen tillkomna genomkyrkans inflytande, i detta fall underlåtenhet i tre år att brygga julöl till Kristi ära. När det gäller det yngre skiktet - de s.k. nymälena (se Gulatingslovi 32 + kommentar av Robberstad, s. 340) - så förefaller det finnas klart stöd för att Magnus Erlingsson med ärkebiskop 0ystein, övriga biskopar och de visaste männen från alla norska lagdömen enades omskärpta regler mot just dessa fridsbrott. Detta anses ha skett i anslutning till riksmötet i Bergen 1163 och utgör då en äldre norsk motsvarighet till den yngre svenska edsöreslagstiftningen. Möjligen skulle man— med Robberstad— kunna tolkaen omständighet så att det exekutiva underskottet var tilltäppt redan tidigare. Det finns nämligen en iakttagelse av en utomstående isländsk betraktare. I Grågås finns en flock som lyder; 10
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=