125 5.3. Den nya terminologins ursprung I detta avsnitt redovisas varifrån den första uppsättningen nya nordiska termer hämtades. Den överordnade termen utgjorde då inte något problem, begreppet EGENDOMI ALLMÄNHETvar identiskt för både den äldre nordiska och den romerskrättsliga begreppsstrukturen. Problemen låg i substrukturen. Följande hände när det nordiska rättsspråket anpassades till de nya begreppen, först IMMOBIL EGENDOMoch sedan MOBIL EGENDOM. 5.3.1. Nordiska termer för IMMOBIL, resp. MOBIL EGENDOM Utgångsläget ifråga om IMMOBIL EGENDOMvar att det redan fanns en termsomtäckte en stor del av det nya begreppet, nämligen land eller — i Fastlandsskandinavien i stället redan - iorp/jgrd för MARK FÖR ODLING/ BETE. Vad somhände tycks då helt enkelt ha varit att land/iorp, jgrd, genom att användas i det nya strukturella sammanhanget, fick en innebörd som från textställe till textställe kom att sväva mellan det gamla begreppet och det nya. Belägg kunde se ut så att land/iorp, jgrd bara betecknade MARK FÖR ODLING/BETE, och att övrig i sammanhanget aktuell mark - skogsmark, obrukbar mark - uttryckligen omnämndes somtillagor. I andra belägg saknades uttryckligt omnämnande av tillagor. I sådana fall kunde det tänkas antingen att inga tillagor fanns, eller att man skulle underförstå att dessa följde med utan särskilt omnämnande. Utgångsläget ifråga om MOBIL EGENDOMvar däremot svårare. För de inom ramen för det nya begreppet existerande ursprungliga nordiska kategorierna av egendom — BOANKNUTEN EGENDOM och ICKE-BOANKNUTENEGENDOMfanns ingen sammanfattande term. De termer som fanns för dessa kategorier var bufé/bofa resp. (lauss) eyrir/(lös) örir, (lausir) aurar/(lösir) örar. Först en schematisk sammanfattning av vad somi mobilt avseende blev resultatet av den terminologiska anpassningen till den romerskrättsliga begreppsstrukturen. Detta kan direkt avläsas i de nedtecknade regionala lagarnas beteckningsinventarier (se Appendix (2)). Det är kol. IVi dessa - de explicita mobiltermerna — somär intressant. Ur den i synnerhet i de danska lagarna ganska förvirrande mångfalden av beteckningar kan dock följande huvudlinjer skönjas. En skarp skiljelinje går mellan de danska lagarna å ena sidan och de isländska, norska och svenska å den andra. I de senare är den explicita mobiltermen nästan undantagslöst ett /ös-uttryck, i de västnordiska lagarna nästan enbart lauss eyrir, lausir aurar^ pl. I de förra — de danska lagarna - saknas /ös-uttryck så gott somhelt. I dessa förekommer däremot bof<e (VSjLYR, ESjL, JL), bolf^e (SkL, VSjL.nR) och boskaper (JL).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=