105 som helst omständighet som skulle antyda att Harald, före landnamet, skulle ha gjort formellt anspråk på Island, genom någon militär expedition dit eller genomnågon sorts proklamation. Tvärtomär det ju så att islänningarna uppfattade sitt samhälle från 930 somett för sig bestående rike, en fristat (lydveldi) stående utanför den norske kungens maktsfär, och att detta var sakernas tillstånd ända tills landet underkastade sig den norske kungen 1262—64. A andra sidan måste Haralds ställning i Norge just efter segern vid Hafrsfjord ha varit förbunden med risker för på nytt uppblossande motstånd. Vi vet att Harald några år senare företog en straffexpedition mot motståndsmän med bas på öarna i Västerhavet (dvs. Shetlandsöarna, Orkneyöarna och Hebriderna), en expedition somfick till resultat att han lade öarna under sig och drev flyktingarna att fortsätta bl.a. till Island (Lärusson s. 5; jfr Snorre Sturluson, Haralds saga ins härfagra, kap. 22). Det är lätt att tänka sig att det sista Harald ville se var en stor koloni av motståndsmän på Island, ledd av en tidigare fylkeskung eller jarl e. dyl., en motståndare som kunde bli ett militärt hot mot Haralds välde i Norge. Ett enkelt sätt för Harald att markera att han inte tänkte tolerera uppkomsten av ett - militärt organiserat - potentiellt konkurrerande kunga- eller hövdingadöme på Island vore då att utfärda regler för maximalt tillåtet besittningstagande (s.k. ockupation) av land på Island. På så sätt skulle han göra anspråk på att inneha en viss makt över Island, samtidigt somhan dock avstod från att göra verklighet av anspråket, så länge kolonisterna respekterade de restriktioner för landnamsom Harald hade fastställt. Härigenomkunde Harald förhindra att en eller ett fåtal ätter i realiteten lade beslag på den politiska makten på Island och därmed kunde utveckla sig till ett politiskt hot mot Harald. Kolonisterna fick med sig Haralds ultimatum. Ätlyddes inte detta, kunde de vänta sig en straffexpedition liknande den Harald redan hade utfört. På detta sätt skulle man, menar jag, kunna tolka historiska fakta. I efterhand vet vi ju också att islänningarna inte organiserade sitt samhälle militärt, och att de således inte heller utmanade Harald eller hans efterträdare. Sammanfattningsvis kan konstateras, att en maktpolitisk analys av situationen vid landnamets inledande ger till resultat att vad som redan från början framställdes som ett förvärvande av äganderätt till mark, i realiteten i lika hög grad kunde ses som ett politiskt ianspråktagande av territorium, en politisk ockupation. Under alla förhållanden var det politiska inslaget i den inledande fasen av detta besittningstagande så starkt, att det är omöjligt att från början reducera det isländska landnamet till blott och bart ett civilrättsligt fång av jord. För den politiska makten är all mark i princip viktig. I ett politiskt sammanhang måste termen landnam ha omfattat all slags mark. En nödvändig konsekvens av detta är då, menar jag, att man inte i resonemanget omden ursprungliga betydelsen av lagtermen land kan dra in förleden land- just i beteckningen av det inledande isländska landnamet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=