104 2.2.4, Landi ssgn landndm a) I lagspråket Termen landndmi de norska lagtingslagarna förekommer endast sombeteckning för en bot somägaren till en jordegendom hade rätt att kräva av den som olovligen brukade hans egendom. Boten landndm gällde för olovligt bruk av både odlad/odlingsbar jord och skog och uppehållsställe för sälar. Det är dock att märka att den första delen av flocken enbart handlar omåker- eller ängsmark, antingen inomeller utomhägnad {innangards) {utangards). Först därefter kommer avdelningen Nuferr madr i more annarsfiri utan leyui. Det är då omöjligt att avgöra ombetydelsen hos land- redan från början täckte all slags mark, eller om land vid ssgns bildande endast betydde ’odlad el. odlingsbar mark’ och att hela termen landndm därefter gjordes tillämpligpå all slags mark. b) I Landnåmabök Enligt Landnåmabök omfattade landndmalldeles tydligt mark oavsett beskaffenhet. Så finns t.ex. uppgiften omden förste landnamsmannen, Ingölfr, att hans landnam omfattade sydvästlandet från Olfuså till Hvalfjöröur (Torsteinsson 1981, sp. 209). Frågan är emellertid omdet verkligen finns förutsättningar för att direkt jämställa det första landnamet på Island med annat förvärv av äganderätt till jord. Det första landnamet på Island förefaller ligga snubblande nära en politisk annektering av territorium. I så fall har vi att göra med en annan användning av ordet land. Då är det inte enbart ett civilrättsligt förvärv av egendom. Situationen måste tolkas. Aena sidan vet vi att den politiska bakgrunden i Norge var att Harald Hårfager just hade enat Norge. Direkta uppgifter i de historiska källorna (Landnåmabök) säger rent ut om många landnamsmän att de drog till Island på grund av Haralds hårdstyre {ofriki). Kolonisationen av Island kunde då uppfattas - och har också uppfattats - som en dissidenternas flykt till ett nybyggarland sominte kunde nås av förtryckarens hårda näve (Lårusson 1960, s. 5). Å andra sidan finns uppgiften i just Landnåmabök att samme Harald utfårdade en regel för landnamet på Island somgick ut på att ingen fick taga sig mer land än vad han tillsammans med sitt manskap kunde fara över med eld på en dag (Landnåmabök 1900, s. 103; Lid 1980, sp. 580). Haralds påbud kunde då - i och för sig - ses som en reaktion på att de första landnamsmännen tog för sig orimligt mycket mark (jfr om Helge den magre, Landnamabok s. 72, 193; Lid 1980, sp. 579). Detta kunde då uppfattas som att Harald (med kolonisternas tysta samtycke) ansåg att Island var en provins under hans eget - den norske kungens - välde. Låt oss då tänka oss in i den politiska situationen. Ur Haralds synpunkt måste det å ena sidan ha varit behagligt att ha de mest styvnackade opponenterna långt borta från det norska fastlandet. Vi har inte kännedomomnågon
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=