103 2.2.3. Land i uttrycket land ok lauss eyrir Hur går egentligen tanken om en ursprungligen snävare betydelse hos land ihop med användningen av land i explicit antites till lauss eyrir, lausir aurar, kan man fråga sig. Jag vill hävda att man inte kan dra några slutsatser angående den äldsta eller egentliga betydelsen hos land enbart av det förhållandet att ordet i formeln land ok lauss eyrir står i explicit motsats till lauss eyrir. Uttrycket kan ha ett rent stilistisk ursprung (jfr motsvarande diskussion i III.3). En jämförelse med uttrycken arf ok orfoch ödal ok aurar är klargörande. Uttrycket arf ok orf förekommer i samtliga medeltida svealagar i samband med reglerna omarv. Det sägs att någon tager arfok orf när man menar att vederbörande ärver hela kvarlåtenskapen. Uttrycket används således somemfatiskt totalitetsuttryck, helt likvärdigt med det sätt på vilket uttrycket land ok lauss eyrir används i den norska förverkandeformeln. Wessén tolkar uttrycket arf ok orf som »arvet i stort somsmått, t.o.m. med så obetydliga ting somlie- ’lieskaft’ (SLL 1 skaften», där han tolkar orf som identiskt med sv. dial, orv Upplandslagen, s. 83, n. 39). Schlyter tolkar dock arf som »jord, fast egendom». Schlyters tolkning - väl rimligen tänkt utifrån en egentlig betydelse av ’arvejord, odaljord’ — förefaller också mig som en rimlig tolkning, med tanke på det analoga norska uttrycket ödal ok aurar (jf nedan). Om detta är rätt tolkat, så är alltså arf ok orf \ själva verket ett uttryck, där orden tillsammans - som dubbelt pars-pro-toto-uttryck - emfatiskt representerar all egendom, men där orden tagna vart för sig egentligen betyder ’arvejord’ resp. ’lieskaft’. I GulL 104 och 275 används uttrvcket b^di aurar ok ödal el. ödal ok aurar likaledes som totalitetsuttryck där orden tillsammans emfatiskt representerar all egendom. Här är det från början helt klart att ödal inte betyder ’jord i allmänhet’ utan endast ’arvejord, odaljord’. Man kan då inte heller säkert påstå att aurar betyder något annat än kanske ’betalningsmedel, pengar’. Det enda säkra är att hela uttrycket somsådant betecknar ’ail egendomöver huvud taget’. I de nu nämnda fallen används uttrycken ju enbart somtotalitetsuttryck, där rättsregelns innehåll innebär att samma rättsföljd skall gälla både för det som betecknas med ordet land(resp. arf) somför det sombetecknas med lauss eyrir (resp. orf). Det blir då uppenbarligen mindre viktigt vad de valda orden i antitesen har för exakt betydelseomfång. Det semantiskt viktiga är att det ena ordet tycks vara valt för att beteckna något av jämförelsevis stor ekonomisk vikt medan det andra i stället, somkontrast, betecknar något av jämförelsevis ringavikt. Därutöver är vidare stilistiskt påfallande att samtliga uttryck är allittererade. Allitterationen förefaller i själva verket vara bärare av det emfatiska i uttrycket. Den gjorda jämförelsen med de stilistiskt och semantiskt helt likvärdiga uttrycken arf ok orf och ödal ok aurar tycks därför klart öppna för möjligheten att land, också i uttrycket land ok lauss eyrir i den välkända formeln för förverkande vid nidingsverk, åtminstone ursprungligen, faktiskt hade den snävare betydelsen ’odlad el. odlingsbar jord’ eller ’odlings- och betesmark’.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=