96 Det har vidare av Jorgensen (Jorgensen 1987, s. 168) ur syntaktisk och textuell synpunkt framhållits att Grågås i fråga om explicitet utgör svealagarnas kvantitativa motpol med längst satser, flest adverbial och flest bisatser samt att lagen är den text somhar störst antal efterställda kasussatser och flest kombinationer av lagbudssatser inomsamma stadgande. Nu ligger det inte någon nödvändig motsats mellan den allmänt moderna syntaktiska och stilistiska prägeln hos den bevarade Grågås å ena sidan och tanken att den terminologi den innehåller skulle kunna vara ålderdomlig. Ingen finner t.ex. något märkligt i att det språk vi idag talar innehåller arvord från indoeuropeisk tid. Den bokliga prägeln hos Grågås förklaras av Lårusson somett resultat av den redigering lagen fick av den lagkommission vars arbete resulterade i Hafliöaskrå år 1118 (Lårusson 1960, s. 71 f.). Det väldiga omfånget hos Grågås i jämförelse med övriga nordiska lagar har tidigare föranlett tvivel på att Grågås verkligen är en lagsamling och inte ett sammansatt, delvis rättsvetenskapligt privatarbete (a.a., s. 68). Numera råder dock enighet omtextens karaktär av lagsamling. Omfånget förklaras med hänvisning till den isländska lagrättens kompetens att både rétta lög sin och gera nymali, där det förstnämnda sannolikt betydde ’ändra (redan befintlig) lag’, medan det sistnämnda betydde ’stifta lag om nytt icke lagreglerat ämne’. Rätten att ta initiativ till lagrättens ingripande tillkom då förutomlagrättens ledamöter även varje part i en rättstvist (a.a., s. 70 f.). Den från de övriga nordiska lagarna så avvikande volymen hos Grågås måste såvitt jag förstår också ses i samband med det för Island speciella och från fastlandsskandinaviska förhållanden helt avvikande förhållandet att Island enligt sin författning saknade en exekutiv makt motsvarande kungamakten i övriga Norden och, för den delen, Europa (jfr a.a., s. 1, 27). I ett samhälle där en exekutiv, central politisk makt saknas, där en politisk mekanism för dämpande eller lösning av konflikter saknas, borde man kunna förvänta sig ett starkt ökat tryck på den rättsliga mekanismen för konfliktlösning. Resultatet borde då också bli en intensiv lagstiftningsaktivitet. Islänningarna kunde också med stolthet visa på två större konflikter som på Island avgjordes med allmän lagstiftning, men vilka på andra håll kostade mycket blod och långvarig strid, nämligen antagandet av kristendomen år 1000 och införandet av allmän plikt att betala tionde år 1096 (Lårusson 1960, s. 28). Allt detta är ett starkt stöd för den rådande uppfattningen att Grågås helt enkelt är en redaktion av den samlade isländska lagstiftningen, och att den mer eller mindre återspeglar vad som var gällande lag under 1100-talet (jfr Laws of Early Iceland 1980, s. 13). Man kan vidare notera den skillnaden mellan Grågås och de fastlandsskandinaviska lagarna att dessa senare genomgående är redigerade så att reglerna rörande flyttbar, mobil egendom- där köpet är centralt - är samlade i ett särskilt kapitel, en köpmålabalk. I Grågås finns emellertid ingen köpmålabalk. Regler finns samlade i ett kapitel som handlar om lega av egendom (fiarleigor). Rättshandlingen köp spelar där en helt underordnad roll. Detta bör kanske ses
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=