95 1.4. Grägas - ett terminologiskt fönster mot vikingatiden? Resultaten av den språkgeografiska grovanalysen i IL1.2. och av den morfosemantiska analysen här ovan har lett fram till att den äldsta isländska lagen, Grägas, måste anses representera det äldsta nordiska terminologiska stadium som har kunnat uppletas bland de nordiska medeltidslagarna. Innan jag fortsätter resonemanget, är det på sin plats att beröra det faktumatt de handskrifter somär bevarade av lagen är så sena somhuvudsakligen från 1200-talet. Man måste naturligtvis reflektera över omdet kan vara möjligt att dessa handskrifter verkligen har bevarat något av den rätt som en gång, enligt traditionen, antogs på Alltinget år 930. I normala fall, dvs. om ingenting utanför själva handskrifterna av lagen kunde åberopas somstöd, så skulle man knappast våga göra antagandet att en handskrift från 1200-talet återgav lagtext från 900-talet. Nu är dock Grägas ingalunda det enda vittnesbördet omatt en isländsk lag har funnits redan på fristatstiden och tillämpats av de ursprungliga vikingatida kolonisterna och deras ättlingar. Enligt den av historiker och rättshistoriker icke ifrågasatta litterära traditionen från bl.a. Are Erodes Islendingabök antogs den gemensamma isländska lagen just år 930. Frågan har bara varit hur mycket av innehållet i den ursprungliga lagen som kan antagas finnas kvar i de bevarade versionerna av Grågås. Det förefaller numera vara enighet omatt Grågås representerar en reviderad version, kanske den version av den ursprungliga lagen somskrevs ned år 1117-18, den s.k. Hafliöaskrå (Lårusson 1981, sp. 411). För våra syften är det dock fullt tillräckligt att det måste kunna förutsättas att den terminologi är identisk med den ursprungliga lagens som är fullständigt konsekvent och dominerande i den överväldigande huvuddel av lagen (215 sidor i Finsens utgåva av GrågK) sominte utgörs av reglerna i den s.k. Kristinna laga l^åttr (35 sidor). Denna senare måste givetvis ha tillkommit somett resultat av den kristna kyrkans etablering. Ingenting i lagens bevarade text utom just Kristinna laga |?åttr och den icke-ursprungliga regeln i Arfa-j^åttr 122 (se ovan III. 1.3.) antyder nämligen någon somhelst terminologisk förändring eller omkastning. Nu kan det visserligen uppfattas som problematiskt att just den medeltida nordiska lag somhar den modernaste prägeln av dem alla skulle vara den enda lag som har bevarat den ursprungliga nordiska terminologin och termstrukturen allra bäst. Grågås har karaktäriserats på följande sätt av den framstående isländske rättshistorikern Ölafur Lårusson: {Grdgds] er mindre folkelig enn {de övriga nordiska lagarna\ mindre primitiv. Den er ikke så rik på allitterasjon og ordspråklignende fyndord. Stilen är noktern og likefrem, klar og logisk. Grågås har ett boklig preg somde andre gamle lovene savner. (Lårusson 1960, s. 71.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=