94 1960, s. 21); distinktionen här har enbart fysisk, inte rättslig funktion. Dessutomär det så att den sammansatta formen - lausaaurar - visar att denna regel är redigerad i ett senare tidsskede än reglerna omtionde. Det tredje termparet, Ignd, pl.)(lausafé. finns bara i ett enda belägg (GrägK 114). Det är ett fritt referat av en rättsregel i de norska lagarna, somstadgar att en man somhar kränkt given lejd, s.k. grid, är fredlös längs hela Norge och har förverkat b^edi londom sinom oc lavsa fe. Den norska regeln lyder: firigiort landi ok lausum eyri. Detta är en formel som saknar motsvarighet i isländsk rätt, och den norska regeln omnämns enbart sominformation. Omnämnandet avslöjar sig somett sent inskott i Grågås genomanvändningen av beteckningen lausafé. Detta ord dyker upp först i Frostatingslagens Inledning (från ca 1260) och i MHLL (från 1274-76). Det saknas i de norska lagtingslagarna. Bortsett från de nu nämnda, unga beläggen i Grågås finns inget som helst terminologiskt stöd för distinktionen mellan MOBIL och IMMOBIL EGENDOM. Det bör då hållas i minnet att Grågås är en exceptionellt omfångsrik lag. Den är mer än tre gånger så omfångsrik somden största fastlandsskandinaviska lagen, Eriks Själländska lag (ESjL). Omden nämnda distinktionen hade ingått i den äldsta isländska rättens begreppsarsenal, så borde den därför rimligen ha kommit till uttryck. Den oundvikliga konsekvensen av ovanstående resonemang blir då att de termer somåterstår av terminologin i Grågås och som, sammantagna, måste ha konstituerat den äldsta nordiska terminologiska strukturen, reduceras till följande: fé för EGENDOMI ALLMÄNHET; och landför ODLADJORD? - MARK I ALLMÄNHET? I och med att lagens äldsta skikt måste antas ha saknat term för MOBIL EGENDOM i något slags antitetisk motsats till land, så blir den exakta innebörden i land plötsligt oviss. Det blir då nödvändigt att omvärdera både den terminologiska strukturen och den begreppsstruktur somrimligen måste ligga bakom termstrukturen. Det bör på detta stadium inskjutas att jag i ett tidigt arbete (Ruthström1983) kunnat konstatera att motsvarigheterna i de västgermanska fornspråken och i gotiskan till just/e och landi deras här beskrivna funktion somrättstermer visar att dessa ord har varit gemensamma sam- eller urgermanska rättstermer.' Någon motsvarighet till de fornnordiska /ö5-termerna har jag däremot inte kunnat finna. * Kort sammanfattat finns direkta motsvarigheter till de fn. lagtermernafélfx och land med motsvarande betydelser belagda i de västgermanska fornspråken i norr och nordväst och i gotiskan (feng. feo(h), ffris./w, isnx. fehu, ^ot.faihu; feng. land, ffris. lond, land, fsax. land och got. land). Motsvarigheter saknas däremot i det germanska områdets centrum(i forn- och medelhögtyskan). Detta inbjuder till en språkgeografisk tolkning innebärande att ett ursprungligt samgermanskt termpar trängts undan av nyare beteckningar med början på centralgermanskt område (jfr i detta sammanhang resonemangen rörande terminologiska funktionslån i kap. IV). Det är min avsikt att i annat sammanhang söka bringa mer ljus över den forngermanska terminologiska utvecklingen på detta område.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=