93 måste man tolka fé som överordnad term. Ett exempel kan göra saken tydligare. I Grågås 151 står: »Ef madr vill hlavpa af lande abrott med fe kono sinnar.» (Omen man vill ge sig iväg från landet med sin hustrus/e). Kontexten avslöjar här genast att det/e som det är frågan om av fysiska skäl måste vara flyttbart, och det klassificeras då som belägg på beteckning för MOBIL EGENDOMutomantites. Omdet däremot hade stått: '‘'Efmadr vill eigna sér fé kono sinnar (Omen man vill tillägna sig sin hustrus/e), så upphör varje stöd för specialiserande tolkning, och fé måste då tolkas enligt huvudregeln, dvs. somtermför EGENDOMI ALLMÄNHET. Det verkligt intressanta i Grågås är emellertid det förhållandet att det ursprungliga i den grundläggande substrukturens distinktion mellan IMMOBIL EGENDOMoch MOBIL EGENDOMhär måste ifrågasättas. Som i följande avsnitt skall motiveras, förefaller nämligen det explicita termparet, eller rättare sagt termen lausir aurar i explicit antitetisk användning, inte höra till lagens ursprungliga terminologi. Därigenom skulle den återstående uppsättningen termer sakna specifik term för MOBIL EGENDOM. 1.3. Den ursprungliga terminologiska strukturen i Grägäs Den utgångspunkt jag har haft för min beskrivning och analys av det medeltida lagspråket och somhar preciserats ovan i 1.1.2. har varit den i juridisk doktrin icke ifrågasatta, praktiska distinktionen mellan rörlig och icke rörlig egendom, eller somdet i den äldre, av romersk rätt beroende doktrinen kallas, res mobiles et immobiles. Den terminologiska situation man möter i Grågås förefaller dock i verkligheten inte längre på något övertygande sätt stödja en sådan kategoriindelning. Skälet är att de explicita termpar somfinns belagda i Grågås måste tillhöra att ungt skikt av lagen. De kan då inte visas tillhöra den ursprungliga terminologiska strukturen. Det finns tre explicita termpar i lagen, Ignd, pl. )(lausir aurar, pl. (3 belägg), Ignd, pl. )(lausaaurar, pl. (1 belägg) och Ignd, pl. )(lausafé (1 belägg). Alla belägg på det förstnämnda termparet återfinns i kapitlet omtionde, dvs. den tiondel av den årliga avkastningen somvarje medeltida islänning var skyldig att erlägga till prästerskapet och den kristna kyrkan. Hela detta kapitel anses vara taget direkt från den lag omtionde somantogs av Alltinget år 1096, dvs. mer än 150 år efter det att den ursprungliga isländska lagen antogs av Alltinget år 930. Belägget på det andra termparet Ignd, pl. )( lausaaurar, pl., handlar omatt den som har annans egendomomhand, och som har egendomen i mer än en fjärding, skall föra egendomen till det ställe där den mesta egendomen redan finns, utomnär det finns Ignd, i den ena fjärdingen och lausaaurar i den andra, då skall man föra egendomen dit där land finns (Arfa-|?åttr 122, s. 233). Denna regel kan icke vara äldre än tidigast 965, då Island indelades i fjärdingar (Lårusson
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=