I • t .-v 1 - ^ . r \ st i K I < ■; I \ / I I I t I / f I . I I \ i { \ i \ I t « k \ ) A / i v t f f *] f V t t V •■ 1 N / I I : r g • ; / / < < \ i 1 / i f, j f. : *• ;*• \ ' ./ • \ I t i < K ♦ i < S! / / [« r t t T." i i 'f »*► I i * 7 t / I * é I i ) fl ♦ t t
; I I t I k i I t 1 I I \ t f ‘ ; \ I 4 f V t 1 r I ' 1 /< » : I t V V. I I 1 \ i k 1 V i \ I f I s I -K » I f 1 V I I I V \ ( : > y 1 \ > I « I I ,4 i i \ I r t I V ) il I J f ; I \ J I I * I • \ 4 \ V » I I /! I \ 1 1 • I » f ■| 1 V I I \ 1 V ‘ \ r- { \ / I 1 / < Ik t I [ V I 1 I f \ A I I \ / I J I ! t 1 \
\ \ I V I 1 \ I 4 I \ I ‘ I \ 1 i \ \ \ \ s i \ / ✓ \ 4 \ " s I ( ; 1 > \ i • \ » \ \ \ l < s \
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK SEXTIOFORSTABANDET DISTRIBUERASAV RÖNNELLS ANTIKVARIAT AB, STOCKHOLM
*. j * ”■ i- :t • 'T ; r' ''i V': '■y \ 4 ' > I N ■> r ■■: « » Hi t,_ \ { T' T : *1 ■v I t.-* . \ :i r I } 1 i f ; . k / i.. / t \ A I r rJi V L -•l \
Jcllingstcncn nicd dcti korsfäste Kristus och den rnyiristning Harald Blatand lat göra i vilken det sägs att han vann at sig hela Danmark oeh Norge och gjorde danerna kristna (Nationalmuseet, Kohenhavn).
Bo Ruthström Landoc\\fde Strukturellt-rättsfilologiska studier i fornnordiskt lagspråk över beteckningar för egendomi allmänhet med underkategorier LUND2003
ISBN91-85190-70-5 ISSN 0281-5427 ©Bo Ruthström och Institutet för rättshistorisk forskning Tryck: Bloms i Lund Tryckeri AB, Lund 2003 Den på tredje sidan avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren.
Förord Detta avhandlingsarbete har bedrivits i etapper med så många avbrott, att risken har varit stor att det inte någonsin skulle kunna fullföljas. När detta nu ändå kunnat ske, har den första förutsättningen varit att mina handledare i tur och ordning i alla skiften har givit mig orubbligt stöd och aldrig sviktande uppmuntran. Jag tänker då på professorerna Gösta Holm och Christer Platzack, under en kort period även Börje Tjäder. Men också övriga forskare och tidigare och nuvarande doktorander har varit till ovärderlig hjälp genom frågor och välbehövlig kritik vid seminarierna. Jag nämner särskilt Ulf Teleman, Jan Svensson, NilsJörgensen, Lars-Olof Delsing, Cecilia Falk och GunlögJosefsson men har många fler, icke nämnda, i åtanke. En särskild grupp personer sombetytt mycket för mitt arbete har varit mina tidigare kolleger vid Svenska Akademiens ordboksredaktion. Störst betydelse för mig har min förste, nu framlidne chef professor Sven Ekbo haft. Jag tackar vidare förre ordbokschefen professor Hans Jonsson och redaktörerna CarlEric Lundblad och Per Stille för konstruktiva insatser vid en lång rad seminarier. Bo Wendt tackar jag särskilt för kunnig och skarpsynt läsning av manus och värdefull kritik i samband med slutseminariet. Jag är vidare tacksamför intresserade synpunkter från prof. Peter Foote och dr Richard Perkins vid London University College liksom för en aldrig sviktande uppmuntran från professorn i rättshistoria Sten Gagnér, Miinchen. Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet har med ett anslag möjliggjort ett år av tjänstledighet, för vilket jag tackar varmt. Professor Kjell-Ake Modéer tackar jag för att han i olika stadier av arbetets fortskridande tagit del av de rättshistoriska resultaten och förmedlat kontakten med Institutet för rättshistorisk forskning. Till slut vill jag innerligt tacka min kära hustru Barbro för osvikligt intresse, oändligt tålamod och en sant filosofisk attityd till min version av att skynda sig. Lund i maj 2002 Bo Ruthström I samband med tryckningen har texten underkastats en i allt väsentligt formell överarbetning. Lund i januari 2003 Bo Ruthström
7 nr •s ^ -r ■ s. 1 4 % J 1 f t 7 V % \ J I •f I» . HfK. ■ i
Innehållsförteckning Förord Innehållsförteckning Inledning VII IX 1 I. Undersökningens art och föremål 1. Forskningsuppgiften 1.1. Syfte 1.2. Utgångspunkt och undersökningsenhet 1.3. Undersökningens metaterminologi 1.4. Undersökningens material 1.5. De utnyttjade källorna 2. Forskningsläget 3. Metoden - onomasiologiskt 3.1. Betydelsefältet EGENDOMI ALLMÄNHET 3.1.1. Begreppet EGENDOMI ALLMÄNHET 3.1.2. Nuspråklig och fornspråklig undersökning 3.1.3. De nödvändiga semantiska komponenterna 3.1.4. Övertaliga semantiska komponenter 3.1.5. Orden arf, n., orfoch opol-x.vQ gränsfall 3.1.6. Sammanfattning 3.2. Underkategorierna 3.2.1. En strukturell rättsfilologisk metod 3.2.2. De redaktionella konsekvenserna 3.2.3. Den redaktionella strukturen. Den primära antitesen och dess termsystem. Sekundära antiteser 3.2.4. Explicit och implicit språklig antites. Textuell och strukturell representation 3.2.5. Belägg i antites 3.2.6. Full explicit binär antites 3.2.7. Haltande explicit binär antites 3.2.8. Implicit binär antites 3.2.9. Undersökningsenheten 3.2.10. Fria och bundna belägg 3.2.11. Sammanfattning 3 3 3 3 6 7 7 13 15 16 16 17 17 18 21 24 25 27 28 29 31 32 32 33 33 35 36 38
X 4. Metoden - språkgeografiskt 4.1. Jämförbarheten i tiden 4.2. Frånvaro av spridningshinder 4.3. Geografisk fördelning och täckning 4.4. Sammanfattande diskussion 5. Kronologisk språkgeografisk analys. Diakronisk och synkronisk analys 43 5.1. Denursprungliga redaktionens text 5.2. Den enskilda lagregelns ursprungliga redaktion 5.3. Frekvens kontra bruklighet 5.4. Diakronisk analvs 5.5. Synkronisk analys. Ojämn termförnyelse 5.5.1. Fenomenet partiellt fördröjt termbyte 5.5.2. Analys av ett laginventarium 5.6. Sammanfattning 6. Excerperingsprinciperna 6.1. Excerperingsprinciperna eventuell felkälla? 6.2. Företeelsen ny tillbakasyftande beteckning 6.3. Varianterna 7. Disposition IL Den medeltida terminologiska förnyelsen— materialet 1. Grov paradigmatisk analys 1.1. Utgångspunkten 1.2. Det äldsta skiktet av termer 1.2.1. Fé/fce och göz/gops 1.2.2. Land ochjgrd/iorp 1.3. »Ulfljöts lag» 1.4. Sammanfattning 2. Fördjupad paradigmatisk analys 2.1. Inledning 2.2. Överblick över beteckningarna 2.3. Kommentar -urval av beteckningar för analys 2.4. Detaljanalys av »mellankommande» beteckningar 2.4.1. Allmänna utgångspunkter 2.4.2. Accelererad utbyteshastighet - få sammansättningar m.m. 2.4.3. Utgångspunkten - det äldsta nordiska termparet 2.4.4. Presentation av materialet 2.4.4.1. Antagna relativa kronologier 2.4.4.2. Förväntat utseende 2.4.4.3. Utgångstermerna 2.4.4.4. De »mellankommande» beteckningarna 2.4.5. Analys 39 40 40 41 43 44 44 47 48 49 49 51 54 55 55 56 59 59 60 60 60 60 61 62 65 67 68 68 68 69 70 70 71 72 75 76 76 76 78 78
XI 2.4.6. Gutalagen - ett särfall 2.5.Sammanfattning 3. Syntagmatisk analys 3.1. Inledni g 3.2. Översikt över förekommande /ös-termer 3.3. Skilda former — skilda åldersskikt 3.4. En kombinerad, relativ form- och beteckningskronologi 3.5. Sammanfattning III. De förmedeltida terminologiska rötterna— ett rekonstruktionsförsök 89 1. Den morfo-semantiska strukturen 1.1. Inledning 1.2. Den medeltida morfo-semantiska strukturen 1.2.1. Översikt över åldersskikten 1.2.2. Kommentar 1.3. Denursprungliga terminologiska strukturen i Grägäs 1.4. Grägäs - ett terminologiskt fönster mot vikingatiden? 1.5. En kontrasterande förmedeltida termstruktur? 2. Vad betecknade lagspråkets land ursprungligen? 2.1. Hypotesen 2.2. Kan en betydelse ’odlings- och betesmark’ beläggas? . 2.2.1. Vilken utgångspunkt ger ordets etymologi? 2.2.2. Landi de nordiska fornspråken 2.2.3. Landi uttrycket land ok lauss eyrir 2.2.4. Land i ssgn landndm 2.2.5. Land i ortnamn 2.3. Sammanfattning 3. Vad betecknade lauss eyrir ursprungligen och vad var »fast» och »löst»? 108 3.1. Inledning 3.2. Historisk tillbakablick 3.2.1. 1734 års lag 3.2.2. Kristoffers landslag 3.2.3. Magnus Erikssons landslag 3.2.4. De regionala nordiska medeltidslagarna 3.2.5. Sammanfattning 3.3. Stilistiskt-funktionell analys av den äldsta användningen av lauss eyrir 3.4. LÖSToch FAST- en ursprunglig nordisk substruktur 3.4.1. Inledning 3.4.2. Det språkliga materialet 3.4.2.1. Fysiskt flyttbar egendom 3.4.2.2. Odlings- och betesmark 82 83 84 84 85 85 86 87 89 89 90 91 92 93 95 97 98 98 99 100 100 103 104 106 107 108 108 109 109 109 109 110 110 111 111 112 112 114
XII 3.4.3. Den rättsliga bakgrunden 3.4.3.1. Inledning 3.4.3.2. Fysiskt flyttbar egendom 3.4.3.3. Odlings- och betesmark 3.4.4. Sammanfattning 4. Det totala förmedeltidatermsystemet - försök till rekonstruktion 4.1. Inledning 4.2. Denförmedeltidastrukturen 4.2.1. Systemet i Grägäs 4.2.2. Den rekonstruerade ursprungliga nordiska överordnade (begrepps- och) termstrukturen 4.2.3. Den rekonstruerade ursprungliga nordiska underordnade (begrepps- och) termstrukturen 4.2.4. Skiss över den totala strukturen 4.2.5. Termen eyrir, aurar, pl., i det förmedeltida terminologiska sammanhanget 4.2.6. Eyrir - ett stilistiskt val 4.2.7. Sammanfattning 5. Strukturskiftets effekter 5.1. Inledning 5.2. Den romerskrättsliga strukturen 5.3. Den nya terminologins ursprung 5.3.1. Nordiskatermer för IMMOBIL, resp. MOBIL EGENDOM 125 5.4. Hur kunde /ös-termerna få sådan spridning? 5.4.1. Utgångsläget 5.4.2. Hur gick spridningen till? 5.4.3. När skulle spridningen ha skett och varför? 5.5. Den resulterande termstrukturen 5.6. Sammanfattning IV. Förändringens vind — en förklaringsteori 1. Det förmedeltida utgångsläget 2. Var termutbytena semantiska funktionslån? 2.1. En hypotetisk serie terminologiska funktionslån 2.1.1. fdan. iorp - lat. terra 2.1.2. fdan. eghn, sg. och pl. - lat. possessio, sg. och pl. 2.1.3. fdan. go/?5 - lat. pl 2.1.4. fdan. koster, sg. och pl. - lat. res, sg. och pl 3. Hur påverkas den språkgeografiska analysen? 4. Varför blev eghn immobilterm? 5. Sammanfattning 115 115 116 119 119 120 120 120 120 120 121 121 122 122 123 124 124 124 125 126 126 126 128 133 134 135 135 137 138 138 141 141 142 144 145 147
XIII V. Den rättshistoriska aspekten 1. Inledning 2. En rättshistorisk överblick 3. Avslutande reflexioner Exkurs 1 - Ometymologin för ordet fä (fön./^e, fvn./e) Exkurs 2 - Giftorättens äldsta terminologi 1. En motsägelsefull terminologi 2. Den rättshistoriska uppfattningen om den äldsta giftorätten i de svenska landskapslagarna 3. Den äldsta giftorättsterminologin i några centrala landskapslagar 4. En intern rättsfilologisk rekonstruktion 5. Sammanfattning 6. Rekonstruktionens konsekvens 7. Försök till sammanfattande nytolkning av giftorättens äldsta terminologi i fornsvensk rätt 7.1. Vad betydde verbet ^gha} 7.2. Det kulturhistoriska sammanhanget 7.3. Maktkampen 7.4. Anpassningen 7.5. Upplandslagens giftermålsformel 8. Sammanfattning Summary in English Bibliografi Appendix 1. Förteckning över de i inventarierna upptagna beteckningarna 2. Beteckningsinventarier 3. Karta över Norden 148 148 148 151 153 155 155 156 157 160 162 162 163 163 164 165 166 167 169 170 174 181 181 183 201
Inledning En begynnelse i detta arbete har varit min iakttagelse att det i de nordiska medeltidslagarna förekommer så många olika beteckningar för vad somhar förefallit vara »samma sak», i detta sammanhang kategorierna EGENDOM I ALLMÄNHET med underkategorierna MOBIL och IMMOBIL EGENDOM eller, med modern rättslig terminologi, lös och fast egendom. Jag har frågat mig omdetta förhållande borde uppfattas som ett uttryck för en fullständig regellöshet, en total frihet i ordvalet (jfr ang. »Sorglosigkeit der Wortwahl imMittelalter», Scheidweiler 1942, s. 265; jfr även v. See s. 4), eller omett närmare studium av lagspråket skulle kunna avslöja mönster i språkbruket vilka kunde återspegla något omskilda åldersskikt i de enskilda lagarna. Vad som en gång påbörjades som en enkel onomasiologisk studie visade sig så småningomkunna ge utgångspunkter för något större. Användningen av ordet termi detta sammanhang måste klargöras. Vad som är föremål för undersökningen är allmänspråkliga ord och uttryck i deras funktion sombeteckningar för vissa rättsliga begrepp. I de fall då en viss given beteckning förefaller ha haft en helt dominerande eller rent av exklusiv användning, har jag tagit mig friheten att kalla den en term. Jag menar då inte att rättstermer i helt modern mening skulle ha existerat i detta skede av samhällsutveckling. Ä andra sidan kan ordvalet i rättsliga angelägenheter inte ha varit likafritt somi allmänspråket. I en rättslig struktur oavsett tidsskede kan de ord som används för att beteckna centrala begrepp knappast vara fritt utbytbara, om strukturen skall kunna fungera på det normativa sätt som förutsätts i en rättsordning. I viss utsträckning måste man kunna tala om ett medeltida och förmedeltida germanskt rättsligt fackspråk (jfr Sonderegger 1962-63, s. 270 f.). Mitt mål har varit att söka frilägga de allra största och viktigaste dragen i den semantiska utvecklingen på detta område. Min förhoppning är att de resultat detta har kunnat ge skall kunna utgöra en fruktbar utgångspunkt för ny forskning, inte minst i rättshistoria. Sammantagna visar kapitlen upp medeltiden som ett dramatiskt skede av utveckling, i vilken den kristna kyrkans etablering i Norden och dess förmedling av tankegods från den kanoniska, ytterst romerska rätten tycks ha spelat en mycket framträdande roll.
i r 1 t 1. i <- k.-' : C; 1 I - •i. > \ b J t. S 5 K I s > . i r i 1' L: :
1. Undersökningens art och föremål 1. Forskningsuppgiften 1.1. Syfte Det grundläggande syftet med denna undersökning har från början varit att inventera beståndet av beteckningar för begreppet egendomi allmänhet i de nordiska medeltidslagarna, liksom även beteckningar för underkategorierna fast och lös egendomsamt att söka fastställa omoch i vilken utsträckning de förekommande beteckningarna har haft en sådan stadga att man kan tala omrättsliga termer och en rättslig terminologi. Denna del är således en onomasiologisk studie (jfr I.3.). Denna inventering presenteras dels (i Appendix 2) i formav separata inventarier för varje enskild, i arbetet utnyttjad lag, dels (i Appendix 1) i formav en översiktlig, alfabetisk förteckning över alla förekommande beteckningar. Därnäst har syftet varit att undersöka huruvida det är möjligt att dra språkgeografiska och kronologiska slutsatser av inventeringens resultat, vilka kan belysa om och i så fall i vilken utsträckning beteckningar har uppträtt som konkurrenter till och eventuellt trängt ut varandra över tid. I denna del är undersökningen en språkgeografisk studie (jfr I.4.). Övriga avsnitt har i tur och ordning tillkommit som konsekvenser av närmast tidigare vunna resultat. Syftet har då varit att dels rekonstruera de förmedeltida rötterna till medeltidens terminologi, dels söka finna en förklaring till den terminologiska förändringsprocessen. 1.2. Utgångspunkt och undersökningsenhet Den analys av de nämnda begreppen i semantiska komponenter vilken måste föregå och bilda grunden till den inventering av beteckningar som nämnts i I.l.l., ovan, kommer att ges i kap. 1.3.1. Här skall blott i klarhetens intresse framhållas att utgångspunkten för arbetet är och måste vara vår egen tids begrepp och språk. Den första uppgiften blir därför att fastställa huruvida och i vilken mån en direkt motsvarighet till vårt nutida begrepp EGENDOM I ALLMÄNHETexisterade i fornspråket. Jag nöjer mig här med att konstatera att en mycket nära motsvarighet fanns uttryckt i fornspråket. Ett exempel på måfå ur ÄVgL:
4 {Bondson vill bedja omhustru åt sig. Han skall påfästningsstämma) til fa: sighi^ njemnte iord asn til ser ok alt J>a:t giva: vill. GB 2: pr. {lova gods, nämnajordomsådanfinns och allt det han giva vill, SLL 5) Beträffande underkategorierna »fast» och »lös» egendom krävs några särskilda ord. Vi har i nutida svensk rätt en legaldefinition av vad somärfast egendom och vad somutgör tillbehör till denna.^ All annan egendomär e contrario lös egendom. Denna legaldefinition har i svensk rätt generell giltighet, dvs. den gäller alla typer av rättsliga sammanhang. Förhållandena i äldre tid var tyvärr inte lika klara. Varken legaldefinition eller generell giltighet existerade. Det har varit rättshistorikernas uppgift att ur spridda lagstadganden och tillämpningen i praxis av skilda regelsystem söka deducera vad som i ett givet område vid en given tidpunkt var att anse somfast resp. lös egendom och i vilket rättsligt avseende detta gällde (se Ruthström1966). Angående de för denna undersökning valda termerna mobil och immohil egendom m.m., se nedan (1.1.3.) avsnittet Undersökningens metaterminologi. Uppgiften här är i stället att inventera beståndet av beteckningar för de två kategorierna. Att kategoriernas ytterkonturer kan variera och ibland vara tämligen vaga saknar relevans för vårt vidkommande, så länge vi klart kan hänföra vad sombetecknas antingen till regelsystemet för jord i klar motsats till regelsystemet för icke-jord, dvs. lösa saker eller omvänt. Utgångspunkten för uppställandet av dessa underkategorier är nämligen det faktum att man i de medeltida lagarna liksom i nutida rätt har använt skilda regelsystem vid den rättsliga hanteringen av egendom, beroende på egendomens egenskap av att vara icke-flyttbar, »jord», eller flyttbar, »lösa saker» (se Malmström 1947). Denna distinktion har varit så grundläggande, att den föranlett lagarnas redaktörer att genomgående sammanföra de viktigaste reglerna rörande jord till en särskild avdelning eller balk (jordabalk) och mestadels också att sammanföra reglerna för lösa saker till en egen balk (köpmålabalk o.d.), i nu gällande svensk rätt kallad handelsbalk. Med en från MELL hämtad terminologi kallar jag fortsättningsvis de två avdelningarna för jordabalk och köpmålabalk. Som Malmström framhåller, har ursprunget till indelningen i fast och lös egendom inte varit en spekulation sommed konsekvent tillämpning av en enda synpunkt velat särskilja alla saker i två skarpt avgränsade kategorier, utan en praktisk utgångspunkt, som givit en rättslig särställning till jorden med särskilda regler för denna och andra regler för lösa föremål som kunde medföras från ort till annan. ' »Fast egendomär jord. Denna är indelad i fastigheter.» JB 1 kap. 1 §. JB 2 kap. innehåller en detaljerad uppräkning av vad somskall anses vara tillbehör till fastighet.
5 Den teoretiska klassificeringen måste antagas ha kommit i efterhand ... I det praktiska rättslivet har den självfallna frågeställningen varit: vad skall åtfölja jorden eller behandlas efter samma regler somdenna (a.a., s. 346 f.). Det må noteras att även omMalmströmär noga med att framhålla skillnaden mellan den principiella distinktionen och det praktiska rättslivet, så ifrågasätter han inte tanken att det ändå är jordens orörlighet som är det grundläggande faktum utan vilket särreglerna för denna aldrig uppkommit (ibid.). Aven om den fysiska distinktionen mellan vad somär orörligt och vad somär rörligt inte formulerades klart i medeltidslagarnas rättsregler, så måste den ha legat till grund för reglernas innehåll och lagtexternas redigering, förefaller Malmström mena. Detta är också utgångspunkten för analysen av materialet. Att denna tanke sedan kräver nyansering kommer att diskuteras i kap. 1.3.2. Undersökningsenheten är i första hand inte ordens och uttryckens betydelse utan vad de på det enskilda textstället innehållsmässigt kan anses representera för läsaren (se närmare ang. detta under kap. 1.3.1.2.). Av det sagda följer att det inventariumsommåste göras upp för var och en av de i undersökningen ingående lagarna kommer att kunna innehålla ord och uttryck på alla tänkbara nivåer från en rent tillfällig användning av ett ord med en från det betecknade begreppet mer eller mindre starkt avvikande »normal» eller prototypisk betydelse till en usuell användning av ett ord, vars normala betydelse helt sammanfaller med det betecknade begreppet. Det är just detta somi bästa fall ger möjlighet att urskilja vilka ord eller uttryck, som kan uppfattas som den inom ett visst rättskipningsområde vid en viss given tidpunkt dominerande eller rentav allenarådande terminologien å ena sidan och vilka ord osv., som antingen tidigare dominerat eller som står i tur att i en framtid dominera å den andra sidan. Att man måste hålla den ovan nämnda bredden i inventeringen framstår som självklart, när man betänker den stora spännvidd i tid som medeltidslagarnas språk representerar. Sålunda är språket i den norska GulL närmare 300 år äldre än språket i den svenska KrLL. Till denna tidsskillnad måste emellertid läggas ytterligare ett ovisst antal årtionden eller rent av århundraden. Man måste nämligen räkna med att de äldsta lagarnas språk i viss utsträckning återger språket från väsentligt äldre tid. En jämförelse framåt i tiden är här belysande. Ordet lösöre, sg., somfortfarande är fullt levande i svenskt rättsspråk,- är tidigast belagt i UL (från 1296). Ordet inlagsfä ’deponerad egendom’, somännu år 2002 står kvar i rubriken till handelsbalkens 12 kapitel och i dess 2 §, är likaledes belagt i UL. Dessa ord har en konstaterad ålder av 700 år. Trots att efterlederna -öre och -fä har varit helt ur bruk i simplex i mer än ett halvt årtusende, har de sålunda fått stå kvar somsenare led i sammansättning. Man måste räkna - jfr Lag (1845: 50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, i Ivdelse enligt Lag 1977: 673, under Handelsbalken 1 kap.
6 med att även en äldre tids lagkunniga har varit konservativa i sitt språk. Detta kan man f.ö. direkt se, om man jämför språket i medeltidslagarna med språket i samtida diplom. Det synes därför ligga inomdet möjligas gräns att medeltidslagarnas språk - från KrLL bakåt räknat - sammantaget kan representera en tidrymd av minst ett halvt årtusende, kanske mer (jfr den runsv. lagtermen sakiR, fsv. saker ’skyldig’ i Oklundaristningen från 800-talet, Ruthström1988). Det säger sig självt att ordförrådet och språkbruket under sådana tidrymder inte kan förväntas bestå oförändrade. De beteckningar som vi i första omgången redovisar somingående i ett och samma inventariumfrån en viss given codex behöver därför ingalunda alla tillhöra samma åldersskikt eller lager i en pågående utbytes- och omvandlingsprocess. De kan i stället representera separata åldersskikt. I första hand bör naturligtvis tidsskillnaden mellan äldsta och yngsta lag ge utslag i formav olika lexematiska skikt. Sannolikt är emellertid också skikt från tiden före äldsta kända lag representerade. 1.3. Undersökningens metaterminologi Jag har nämnt att de nutida (explicit och implicit) legaldefinierade och generellt giltiga termerna/<25r egendom och lös egendom saknade direkta motsvarigheter under medeltiden. Dels var själva begreppen icke identiska i alla rättsliga sammanhang, dels kunde beteckningarna sväva mellan att å ena sidan representera hela de dåvarande motsvarigheterna till kategorierna fast eller lös egendom och att å andra sidan täcka endast en för resp. kategori representativ delkategori av egendom, såsom mark för odling eller bete. Bakgrunden till denna svävning kommer att ges i kap III. Det förefaller av nämnda skäl mindre lämpligt att i min undersökning använda de nutida termerna på de medeltida motsvarigheterna till fast och lös egendom. På försök anknyter jag därför till den äldre juridiska doktrinens termer res mobiles et immobiles och redovisar de hithörande beteckningarna under de kronologiskt neutrala etiketterna beteckningar för mobil resp. immobil egendom. De får då stå för de medeltida rättsliga kategorierna med dessas dåtida omfattning och varierande konsekvens. Att utgångspunkten för de medeltida kategorierna var den rent fysiska distinktionen mellan flyttbart och icke-flyttbart har redan sagts i det föregående. De nu valda etiketterna gäller emellertid den medeltida rättens faktiska tillämpning av denna distinktion. I den fortsatta redovisningen kommer jag också att - med viss tvekan - använda termerna explicit, resp. implicit i stället för uttrycklig resp. underförstådd, i fråga omantitetiska motsatser m.m.
7 1.4. Undersökningens material Samtliga nordiska medeltidslagar, även stadslagarna, har genomgåtts. Det innebär således att de svenska landskapslagarna, lands- och stadslagarna, de danska landskapslagarna och stadslagarna, de norska lagtingslagarna, landslagarna och byrätterna och de isländska lagarna Tiondelagen, Grågås, Håkonarbök och Jönsbök är genomgångna. Även samtliga nordiska fristående s.k. kristenrätter har tagits med. Sombakgrund har därutöver det nordiska runspråket kontrollerats och samtliga nordiska diplomatarier från äldsta tid fram till 1350 excerperats. I detta diplomatariska material ingår även kungliga stadgor, handfästningar, rättarböter och recesser, dvs. kunglig stadgestiftning eller - sedan tingets medverkan bortfallit - kunglig lagstiftning i egentlig mening. Denna lagstiftning faller i princip utanför undersökningens intresse. I den mån sådan lagstiftning senare inarbetats i allmän lag - t.ex. i de norska eller svenska landslagarna — kommer den naturligtvis dock med. Eftersomavsikten är att söka tillämpa språkgeografiska resonemang på materialet, kommer endast den del av de genomgångna källorna att redovisas som bäst ägnar sig för språkgeografisk analys, dvs. förutom den isländska Grågås endast landskapslagarna, lagtingslagarna - här sammanfattade under beteckningen de regionala lagarna - och i någon mån landslagarna. Jag avstår i detta sammanhang från att behandla stadslagarna. De är förvisso av största intresse när det gäller att påvisa påverkan från främmande rätt, men de går inte att behandla på lika fot med regional- och landslagarna utan kräver sin särskilda undersökning. De och övriga källor kommer därför i detta sammanhang endast att utnyttjas som stödjande bakgrund. Jag kommer således att presentera endast landskaps-, lagtings- och landslagarna. 1.5. De utnyttjade källorna Den följande presentationen av lagarna bygger - omintet annat sägs - på uppgifter i utgåvornas inledningar i Samling af Sweriges Gamla Lagar (SSGL), Norges gamle love (NGL) och Danmarks Gamle Landskabslove (DGL) och på artiklar rörande lagarna i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid (KLNM). Vid citat används de nu nämnda utgåvorna samt Finsens utgåva av Grågås (1852) somunderlag, omintet annat sägs. Vid återgivning på nusvenska av svenska medeltidslagar används omintet annat sägs Svenska Landskapslagar tolkade och förklarade för nutidens svenskar av Åke Flolmbäck och Elias Wessén (SLL). Utgåvorna är de i filologiskt och rättshistoriskt sammanhang gängse och ifrågasätt inte här. En grundläggande distinktion måste från början göras mellan å ena sidan en lags ursprungliga reciaktion, dvs. dess utseende vid nedtecknandet, och å andra sidan den version i vilken den finns bevarad. Av de äldre lagarna, dvs. lagtings-
8 och landskapslagarna, är idag ingen i sin helhet bevarad i den ursprungliga redaktionen. En annan sak är att delar av de bevarade versionerna i varierande utsträckning kan förmodas återge den ursprungliga redaktionen. De norska lagarna Dessa är de fyra lagtingslagarna. Gulatingslagen (GulL) och Frostatingslagen (FrostL) —i sin helhet bevarade -, Eidsivatingslagen och Borgartingslagen- bevarade endast i fragment innehållande väsentligen Kristenrätten (EidsLKr resp. BorgLKr) - samt den i sin helhet bevarade Magnus Håkonssons landslag (MHLL): FrostL (somföreligger i sex pappersavskrifter av samma källhandskrift från ca 1260—69, vilken gick förlorad vid Köpenhamns brand 1728), gällde i första hand för Trondelag, sannolikt även Nordmoreoch Romsdal söder om Trondheimsamt Jämtland och Härjedalen, med gemensam tingsplats på Frostahalvön nordost omTrondheim. Lagens traderade version antas härröra från 1200-talet. Versionen bevarar troligen i allt väsentligt en på 1100-talet av ärkebiskopen Eystein företagen redaktion av lagen. FrostLlnl är ett företal till FrostL. Det innehåller konung Håkon Håkonssons nya lagregler av år 1260 och är lagens yngsta parti (KLNM4 sp. 657). GulL (med hs troligen från mitten av 1200-talet) gällde ursprungligen för landsbygden omkring Bergen, från början Hordaland, Sogn och Fjordane fylke med gemensam tingsplats ursprungligen vid Gulafjorden, söder omSognefjordens mynning. I början av 1100-talet utsträcktes giltighetsområdet även till Sunnmore, Rogaland och Agder. Senare tillkomytterligare områden. Versionen antas till en del återge en redaktion från början av 1000-talet - den s.k. Olofstexten, dvs. Olav Haraldssons redaktion - och till en annan del en redaktion från 1100-talet - den s.k. Magnustexten, dvs. Magnus Erlingssons redaktion. EidsLKr (med hs yngre än 1300) gällde för Opplandene, ursprungligen Hedmark, Hadeland och Romerike, senare även Gudbrandsdalen och Osterdalen, med Eidsvoll somgemensamtingsplats. EidsLKr återger en redaktion somanses ha nedtecknats mellan 1067 och 1111. BorgLKr (med hs från ca 1230) gällde för bygden längs kusten från Bohuslän i sydost runt Oslofjorden till Vestfold i sydväst, med Borg (nuvarande Sarpsborg) som gemensam tingsplats. BorgLKr återger en redaktion från mitten av 1100-talet. MHLL (med hs från slutet av 1200-talet) skulle - i allt väsentligt — gälla i hela det norska riket, omän under benämningen Gulatingslagen i Gulatinget och Frostatingslagen i Frostatinget osv. Den utarbetades på ini-
9 tiativ av konung Magnus Håkonsson (Lagaböter) och antogs på de norska lagtingen år 1274-76. Den utgjordeväsentligen en sammanjämkning av de dittills gällande lagtingslagarna (NGL 2 s. III). De isländska lagarna Tiondelagen (somsaknar egen hs) var en av Alltinget år 1096 antagen lag omskyldighet för alla islänningar att utgiva tionde. Lagen anses utgöra kärnan av det tiondereglemente somhar traderats tillsammans med kristenrätten i Grågås (KLNM18 sp. 287). Grdgds (med två delvis skiljaktiga versioner i två pergamentshandskrifter från 1200-talet, Könungsbök och Stadarhölsbök) anses väsentligen återgå på den s.k. Hafliöaskrå, en rättsuppteckning— och sannolikt även rättsbearbetning (Lårusson 1960 s. 72) - somgjordes vintern 1117-1118 på storbonden Hafliäi Mårssons gård efter lagsagomannen Berg|)ör Hrafnssons och andra rättskunniga mäns utsagor, och somår 1118 antogs av Alltinget. Vissa delar av Stadarhölsbök anses dock återge sådan isländsk rätt som gällde före Hafliöaskrå men icke medtogs i denna lag (Lårusson 1960 s. 72 f.; jfr ang. Ulfljots lag, kap. 11.1.3.). Den första isländska lagen antogs av Alltinget år 930. Denna — muntliga - lag finns inte bevarad. Det anses dock av historiker och rättshistoriker uppenbarligen stå helt utomdiskussion att kärnan i denna lag- författningen med allting, lagsagoman, godeämbeten och lagrätt som lagstiftande organ - finns bevarad i den nuvarande Grågås (jfr Lårusson 1960, s. 20 f., 27 ff., 59 f., 70 f.). Grågås gällde för hela Island med Lingvellir somgemensam tingsplats. Jdrnsida (också kallad Hdkonarbök och med hs troligen från 12711273) var en för Island utarbetad, av den norske konungen Magnus Håkonsson Lagaböter under åren 1271—1273 under isländskt motstånd införd lag i huvudsak innehållande norsk rätt. Den avlöstes snart nog av av Jönsbök. Jönsbök (med hs från första hälften av 1300-talet) var en av Magnus Lagaböter föranstaltad och av alltinget år 1281 antagen lagbok, som ersatte tidigare gällande lag. Denna lag hade i högre grad än Håkonarbök Grågås till källa (Lårusson 1960 s. 73). De svenska lagarna Dessa är Sundedslagens Vi-rätt (SundLVR), Äldre Västgötalagen (ÄVgL), Yngre Västgötalagen (YVgL), Östgötalagen (ÖgL), Smålandslagens Kristenrätt (SmLKr), Gutalagen (GL), Södermannalagen (SdL), Upplandslagen (UL), Västmannalagen (VmL), Dalalagen (DL), Hälsingelagen (HL), Magnus Erikssons landslag (MELL) och Kristoffers landslag (KrLL):
10 SundLVR (en flock ingående i runristningen på den s.k. Forsa-ringen i Forsa, Hälsingland). Flocken innehåller en bötesregel som enligt min tolkning rör underlåtet underhåll av hägnad runtomkring vi (se Ruthström 1990; Widmark 1999a). Flocken utgör sannolikt ett avsnitt av en vi-balk eller vi-rätt som torde ha gällt för folklandet Sunded i Hälsingland vid slutet av 800-talet eller början av 900-talet. ÄVgL (med hss från 1280-talet och delvis mitten av 1200-talet) gällde för Västergötland. Den är en avskrift som anses återge en redaktion från början av 1200-talet (SLL 5 s. XVIII).^ YVgL (med hs från ca 1350) är en bearbetning av ÄVgL, som utförts någon gång mellan 1281 och 1300, sannolikt på 1290-talet (SLL 5, s. XLIII). OgL (med hs från mitten av 1300-talet) gällde i nuvarande Östergötland och i Vista, Tveta, Vedbo, Sevede och Tjust i nuvarande Småland. Lagen anses enligt hävdvunnen uppfattning återge en redaktion från omkr. 1290 (SLL 1, ÖgL s. 3).-^ SmLKr (med hs från mitten av 1300-talet) gällde i Värend. Eftersomde övriga till Tiohärads lagsaga hörande områdena (Njudung och Finnveden) hörde till Linköpings - icke Växjö - stift, är det osäkert omSmLKr gällde även i dessa områden. Smålandslagen anses ha blivit nedskriven i slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet (SLL 5, s. LXXVIII).^ GL (med hs från mitten av 1300-talet) gällde för Gotland. Den anses ha blivit redigerad icke senare än omkr. 1300.^ SdL (med hs från mitten av 1300-talet) gällde för Södermanland. Den bevarade texten anses i stort sett återge en lagredaktion från omkr. år 1300, vilken på vissa punkter sedermera reviderats och i sålunda reviderat skick stadfästs år 1327 (SLL 3, s. XXVf.). UL (med hs från förra hälften el. mitten av 1300-talet) gällde i de tre folklanden Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland samt i Norra Roden (dvs. i nuvarande Uppland); dessutom gällde lagen i nuvarande Gästrikland, vilket vid tiden för lagens utarbetande torde ha räknats till Tiundaland (UL Pra^fatio och Confirmatio samt SLL 1, s. 10, n. 13, s. 11 n. 3). UL stadfästes år 1296. ^ Denna hävdvunna åsikt har av E. Sjöholm kritiserats, dock utan egentlig motivering (Sjöholml988 s. 91). ■* Sjöholm hävdar - icke övertygande - att redaktionstidpunkten är något senare än 1350 (Sjöholm 1988 s. 244). Tanken att OgL skulle vara yngre än MELL motsägs av språkliga fakta (se Wendt 1999, s. 139 f.). Min avsikt är att i annat sammanhang närmare kommentera Sjöholms uppfattning. 5 Sjöholm - icke övertygande - att SmLKr icke ingått i någon Smålandslag (Sjöholm anser 1988, s. 90). Sjöholm anser - icke övertvgande — att lagen icke blivit redigerad förrän vid MELL: s tillkomst 1350 (Sjöholm 1988, s. 92).
11 VmL (med hs från 1300-talet) är till väsentlig del en ren avskrift av UL; lagen anses ha redigerats någon gång mellan UL:s stadfästelse år 1296 och MELL:s utarbetande 1347 (SLL 2, s. XXXIX). DL (med hs från mitten av 1300-talet). Frågan huruvida lagens giltighetsområde har varit Dalarna (utomBergslagen) eller Västmanland kan inte anses vara säkert avgjord (SLL 2, s. XIVff., Wiktorsson 1981 och 1985; Utterström 1978 och 1983); Sjöholms påstående (Sjöholm 1988, s. 329) att det skulle röra sig om en Värnilandslag förefaller sakna tillräckligt stöd. Lagen anses vara nedskriven senast före MELL:s tillkomst; olika åsikter har framförts om den äldsta tänkbara tidpunkten för lagens nedskrivning (se SLL 2, s. XVIII). HL (med hs från mitten av 1300-talet) gällde i nuvarande Hälsingland, Medelpad och Ångermanland, sedermera även i Västerbottens svenska bygder. Enligt SLL är lagen till stora delar en förkortad och för Hälsingland anpassad bearbetning av UL. Starka skäl talar dock enligt min meningför att delar av lagen i stället går tillbakapå någon av de uppländska folklandslagarna, troligen Tiundalandslagen (se kap. V). Redaktionen av HL anses vara ett par årtionden yngre än UL (SLL 3, s. LXI). Denna åsikt utgår då från antagandet att HL skulle vara en bearbetning av UL. MELL (med hs från 1300-talet) utarbetades på initiativ av konung Magnus Eriksson och började tillämpas vid mitten av 1300-talet. Detta var den första lag som skulle gälla för hela det svenska riket. Lagen skulle utgöra en sammanjämkning av landskapslagarna (Holmbäck & Wessén 1962, s. XIII o. XXVII). KrLL (med hs från mitten av 1400-talet) är en reviderad version av MELL. Lagen är enligt sin stadfästelseurkund skriven år 1442 (Holmbäck &Wessén 1962, s. XLI f.). De danska lagarna Dessa är Skånelagen (SkL), Valdemars Själländska lag (VSjL) i tre former, Arvelov og Orbodemål (AO), yEldre Redaktion (.^R) och Yngre Redaktion (YR), Eriks Själländska lag (ESjL) och Jyllandslagen QL). Lagarnas redaktioner anses genomgående härröra från konung Valdemar Sejrs tid, dvs. 1202-1241 (Jorgensen 1947 s. 26). Namnen Valdemar och Erik somär knutna till lagarna är missvisande. Det är bara fråga omuppteckningar av samma själländska rätt med olika författare och från olika tidpunkter (a.a., s. 28): SkL (med hs från ca 1300) gällde i Skåne, Halland, Blekinge och på Bornholm. Delar av SkL har också använts på Själland och inkorporerats i VSjL. SkL har sannolikt nedskrivits i slutet av 1100-talet. Den bearbetning av den skånska landskapsrätten som utfördes av ärkebiskop Andreas Suneson 1206-1215 faller i princip utanför denna undersökning, då den är avfattad på latin. Texten har dock stort intresse somterminologiskt jämförelseobjekt.
12 VSjLAO (med hs från början av 1400-talet) gällde på Själland, från år 1284 även på Man, Lolland och Falster. Denna text anses ha varit känd även i Skåne före SkL (KLNM 19:461; jfr DGL 7 s. I; Jorgensen 1969, s. 18). Lagen anses såväl språkligt som innehållsligt vara äldre än VSjL^Roch VSjLYR. VSjLyER (med hs från 1280-1290) och VSjLYR, båda med samma giltighetsområde som VSjLAO, anses båda såväl språkligt som innehållsligt vara yngre än denna; både VSjL^FlR och VSjLYR anses kunna gå tillbaka på samma text; VSjL^LR är i förhållande till VSjLYR utvidgad Qorgensen 1969 s. 29 f.). JL (med hs från ca 1300) gällde påJylland och i slutet av 1200-talet även på Fyn och Langeland. Lagen gavs av konung Valdemar Sejr år 1241. En någorlunda klar bild av lagarnas inbördes relationer i åldershänseende är nödvändig för att man skall kunna bedöma möjliga sammanhang. En översikt över lagarnas ålder är inte minst därför nödvändig. Med en viss förenkling kan man då dela upp de viktigaste lagarna i femgrupper: 1. en grupp med redaktion från början av 1100-talet; 2. en med redaktion från slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet; 3. en med redaktion från senare delen av 1200-talet eller början av 1300-talet; 4. en med redaktion från mitten av 1300-talet och 5. en slutligen, med redaktion från mitten av 1400-talet. Till de olika grupperna skulle då höra: 1. (Början av 1100-talet) Den s.k. Olofstexten av GulL samt (den i Grågås inarbetade) Tiondelagen. 2. (Slutet av 1100-talet el. början av 1200-talet) Grågås, den s.k. Magnustexten av GulL, FrostL, EidsLKr, BorgLKr, ÄVgL, SkL, VSjLAO, VSjLYR, VSjLYR, ESjL ochJL. 3. (Senare delen av 1200-talet el. början av 1300-talet) Inledningen till FrostL, MHLL samt alla återstående svenska landskapslagar, dvs. YVgL, ÖgL, GL, UL, SdL, DL, VmL och HL. 4. (Mitten av 1300-talet) MELL. 5. (Mitten av 1400-talet) KrLL. Denna hävdvunna indelning har på senare tid på enskilda punkter kritiserats. Så har Elsa Sjöholmt.ex. velat datera GL och ÖgL till ett betydligt senare skede, snarast till grupp 4 (Sjöholm1988, s. 92 och 244). Sjöholms uppfattning har dock motsagts av senare forskning (Wendt 1999, s. 139 f.). Även om Sjöholms uppfattning rörande dessa två lagar mot förmodan vore riktig, skulle detta i det större nordiska sammanhanget inte kunna ha annat än marginell betydelse för den allmänna bilden av terminologisk utveckling.
13 Helt utanför denna indelning faller den text somär inristad i den s.k. Forsaringen i Forsa kyrka i Hälsingland. Enligt min mening är den rättsliga delen av denna ristning ett brottstycke ur en för det dåvarande Sunded i Hälsingland gällande lag, närmare bestämt en regel ur en vi-balk eller vi-rätt, se ovan SundLVR. Om man accepterar denna tolkning av inskriften (se Ruthström 1990), kommer denna text att utgöra den äldsta, säkert identifierade lagtexten i Norden. Ristningen är — oberoende av tolkningen - runologiskt och arkeologiskt daterad till slutet av 800-talet eller början av 900-talet. 2. Forskningsläget Utgångspunkten för denna undersökning är att bestämma och dra upp gränserna för ett begreppsområde, ett fält inomvilket man registrerar de förekommande orden och uttrycken. I semantiskt hänseende ansluter sig undersökningen därmed till den onomasiologiska typen av språkforskning, vars objekt är de inom ett godtyckligt valt betydelsefält förekommande beteckningarna. Här skall blott nämnas sådana företrädare somQuadri (Quadri 1952), Ullman (Ullman 1959), Ricken (Ricken 1961), Goossens (Goossens 1969) och SchmidtWiegand (Schmidt-Wiegand 1991). Det är välbekant att de teoretiska svårigheterna att tillfredsställande avgränsa ett sådant semantiskt fält är stora (se t.ex. Oksaar 1958 s. 17 ff.). Onomasiologien har kritiserats (se t.ex. Kronasser 1952 och Malmberg 1966, s. 161 not 1). Det är dock viktigt att skilja mellan den onomasiologiska skolan och den onomasiologiska aspekten. Den senates värde torde inte bestridas av den onomasiologiska skolans kritiker. Det kan rimligtvis inte sakna intresse att i ett utforskande av den språkliga verkligheten utgå från ett godtyckligt valt och avgränsat - och i detta fall i den rättsliga verkligheten existerande - begreppsligt område. Praktiskt sett bör svårigheterna inte vara oöverstigliga när det gäller att urskilja vad sommed säkerhet förekommer i centrumav detta. Bland de arbeten som gjorts på detta område finns t.ex. Trier, Der deutsche Wortschatz im Sinnbezirk des Verstandes (1931), Höing, Deutsche Getreidebezeichnungen in europäischen Beziigen (1958) och Tallen, Wortgeographie der Jahreszeitennahmen in der germanischen Sprachen (1963). I dessa fall motsvarar begreppsområdet antingen en kategori av fysiska objekt (Höing) eller naturföreteelser (Tallen) eller allmänna begreppsliga föreställningar (Trier). Det är då fråga om i egentlig mening språkligt semantiska strukturer eller en del av vad Coseriu kallar un lexique structuré, linguistique i motsats till strukturer inomfackspråket, eller vad Coseriu kallar un lexique 'nomenclateur' et terminologique (Coseriu 1966, s. 184). Geckeler formulerar saken:
14 »fackspråket motsvarar helt enkelt en nomenklatur och är som sådan inte strukturerad utifrån språket utan på grundval av den utomspråkliga verkligheten» (min övers., Geckeler 1971, s.l80). I denna undersökning utforskas floran av beteckningar för och inom ett rättsligt begreppsområde, ett område som utgjorde en integrerad del av ett av människor skapat, sammanhängande rättsligt begreppssystem. I den mån detta begreppssystem kan visas ha acceptabelt klara gränser och förekommande beteckningar kan visas ha haft sådan stadga att de kan uppfattas somfaktiska termer, så skulle undersökningen därmed egentligen bli en fackspråklig, terminologisk undersökning. De beteckningar somdå skulle kunna uppfattas somtermer borde i en sådan struktur kunna ersätta varandra i förhållandet 1:1 (jfr Geckeler ibid.). Även om ett rättsligt fackspråk i modern mening inte kan förutsättas i det medeltida nordiska lagspråket, så bör man inte underskatta den fackspråkliga innebörden av en långvarig, fast koppling mellan ett givet fornspråkligt ord och ett givet begrepp i det vid tidpunkten gällande rättsliga systemet (ang. den framväxande rättsliga institutionaliseringen under medeltiden, jfr v. See 1964, s. 2 ff. med där refererad litteratur). I språkgeografiskt hänseende ansluter sig denna undersökning närmast till den riktning inom språkvetenskapen som med ett tyskt ord kallats Rechtssprachgeographie. Grundläggande arbeten inomdenna är två undersökningar av E. V. Kiinssberg (v. Kiinssberg 1926) och W. Merk (Merk 1926). I V. Kiinssbergs efterföljd har en rad arbeten sedermera framkommit rörande västgermanskt språk, t.ex. R. v. Kienle, ZumBegriffsbezirk Strafe (se Kienle 1934), K. F. Freudenthal, Arnulfingisch-karolingische Rechtswörter (1949), Th. Frings - W. v. Wartburg, Drei Wörter der Lex Salica (se Frings-Wartburg 1956), Karl Hyldgaard-Jensen, Rechtswortgeographische Studien (1964), Horst Haider Munske, Der germanische Rechtswortschatz im Bereich der Missetaten (1973) och Ruth Schmidt-Wiegand, Studien zur historischen Rechtswortgeographie (1979). Endast i obetydlig grad har dessa arbeten dragit in nordgermanskt språkmaterial. I sitt ovan nämnda arbete sökte v. Kiinssberg med hjälp av kartor åskådliggöra språkgeografiska förhållanden i torn- och medeltyskt rättsspråk. Detta försök gav dock ej övertygande resultat, enär materialet var alltför begränsat och icke homogent i tidshänseende. Rättsspråksgeografien har hittills haft få renodlade företrädare i Norden. Det enda näraliggande arbete över huvudsakligen nordiskt material som jag stött på är Klaus v. See, Altnordische Rechtswörter (v. See 1964). Klaus v. See uttalar följande ombl.a. rättsspråksgeografien (a.a., s. 10 f.): Sie ist bislang sehr vernachlässigt worden, obwohl sie doch gute Möglichkeiten bietet, das Vorhandensein von Räumen gemeinsamer Rechtskultur, die Wanderbewegungen einzelner Rechtswörter und damit auch Art und Weise kultu-
15 rellcr Einflussströmungen, niclit zuletzt auch aus der Wcite dcr Verbreitung das Alter von Rechtsausdriicken zu erschliessen. Die Frage nach Ausmass und Aussehen der gesamtgerm. Rechtsterminologie ist noch niemals grvindlich untersucht worden. Sammanfattningsvis uttalar v. Sec att rättsspråksgeografien hittills varit mycket försummad, fastän den erbjuder goda möjligheter att sluta sig till förekomsten av områden med gemensam rättskultur, enskilda rättstermers spridning och inte minst - av omfattningen av en sådan spridning - rättstermernas ålder. Av litteratur av intresse för det nordiska lagspråket i allmänhet bör naturligtvis framhållas de kommenterande partierna i utgåvorna av samtliga här berörda nordiska medeltidslagar och översättningarna av dessa. Det är då Vilhjälmur Finsen, Peter Foote et. al. och Gunnar Karlsson för Grågås, Ebbe Herzberg, Knut Robberstad och Jan Ragnar Hagland et al. för de norska lagarna, C. J. Schlytcr, Ake Holmbäck och Elias Wessén för de svenska lagarna och Peter Skautrup för de danska lagarna. Därutöver bör nämnas Torsten Wennström, somi t.ex. arbetena Tjuvnad och forridemi (Wennström 1936) och Lagspråk och lagtexter (Wennström 1946) redovisar rättsfilologisk forskning av ett annat och mindre strukturellt slag än den som representeras i detta arbete, samt Bo-A. Wendt somi Stilhistoriska undersökningar i Kristoffers landslag (Wendt 1997) har genomfört strukturellt anlagda jämförelser mellan KrLL, MELL och Magnus Erikssons Stadslag. Jag avstår från att i detta sammanhang i övrigt vid namn nämna alla författare till bidrag omenskilda frågor rörande rättsspråket liksomde rättshistoriker som behandlat den rättsliga bakgrunden till medeltidens lagspråk. En viktig grundläggande hållning i det vetenskapliga utforskandet av det äldsta germanska rättsspråket i allmänhet anges av Stefan Sonderegger (Sonderegger 1962-63, s. 271), nämligen önskan omoch viljan till en samfälld forskningsdialog mellan rättshistoriker och filologer. 3. Metoden- onomasiologiskt Såvitt bekant har ingen systematisk språkgeografisk undersökning tidigare gjorts av de här behandlade beteckningarna. I ett viktigt avseende skiljer sig också denna undersökning från föregångarna; utgångspunkten för undersökningen är inte ett eller flera ord, utan ett antal bestämda användningar av ett ovisst antal ord eller uttryck. Väsentligt blir då att så exakt som möjligt definicra dessa användningar och att draga upp gränserna mellan de angivna användningarna och andra, näraliggande, i texterna förekommande användningar. Vidare är materialet till skillnad från vanligt språkgeografiskt dialektoch ortnamnsmaterial hämtat från det äldsta skriftliga språkskiktet, med de svårigheter detta medför i formav ofullständighet, bristande jämförbarhet hos
16 källor, osäkerhet beträffande tolkning m.m. (Ang. förutsättningarna för språkgeografisk behandling av materialet, se kap. I. 4. Metoden - språkgeografiskt.) En grannlaga uppgift har varit att i första omgången söka hålla undersökningen inomdet strikt språkliga området och undvika rättshistoriskt aldrig så väl motiverade detaljtolkningar. Detta har varit en förutsättning för att nå en klar överblick över utvecklingen av de semantiska strukturerna. En överblick över de eventuella rättshistoriska slutsatser som kan komma att dragas av denna undersökning, ges sedan i kap. V. Den i undersökningen använda metoden består i att kombinera en onomasiologisk utgångspunkt - sombehandlas i detta avsnitt - med en för ändamålet anpassad språkgeografisk metod, vilken behandlas i avsnittet 1.4. Det begreppsliga fält jag har valt täcks av den moderna lagtermen egendom, och inomfältet EGENDOMI ALLMÄNHEThar jag därefter valt att undersöka underkategorierna MOBIL och IMMOBIL EGENDOM, dvs. vad modernt svenskt lagspråk täcks av uttrycken lös egendomoch. fast egendom. som 1 3.1. Betydelsefältet EGENDOMI ALLMÄNHET Innan man ger sig i kast med uppgiften att inventera beståndet av beteckningar för ett valt begrepp, bör man naturligtvis ha urskiljt detta valda begrepp så klart som möjligt. Jag ämnar därför lägga ned viss möda på att definiera och avgränsa detta valda begrepp. Min avsikt är att söka urskilja omoch i så fall i vilken utsträckning beteckningar uppträder som konkurrenter till och eventuellt tränger ut varandra över tid. Jag ämnar därför begränsa materialet till att omfatta sådana beteckningar som med de krav som rimligen kan ställas på en fornspråksundersökning kan sägas generellt täcka det valda begreppet i alla rättsliga sammanhang men som inte innehåller fler semantiska komponenter än vad somkrävs för denna uppgift. Det är de stora dragen i den terminologiska utvecklingen som jag vill försöka frilägga. Det innebär att sådana beteckningar inte tas med som enbart förekommer t.ex. inomrättsliga specialområden och sominte skulle ha någon möjlighet att spridas till andra rättsliga användningsområden. Inte heller beteckningar sompå annat sätt är specialiserade tas med. Avsikten är att begränsa materialet till generellt utbytbara beteckningar. 3.1.1. Begreppet EGENDOMI ALLMÄNHET Begreppsområdet EGENDOMI ALLMÄNHET är i och för sig godtyckligt valt. Det finns naturligtvis ändå en bakgrund till valet dels i formav ett väsentligen motsvarande medeltida och äldre rättsligt begrepp, dels i form av ett fornspråkligt ordmaterial somförefaller täcka det nutida begreppet ganska väl.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=