73 andra skribenter. Klemens Jonsson bidrog med ett par längre artiklar »Handbök fyrir hreppsnefndarmenn» (Handbok för kommunalnämndemän, 1. arg., s. 67—102 och 2. arg., s. 84—119) och »Domstolar og rjettarfar» (Domstolar och rättsväsen, 4. arg., s. 125-153 och 5. arg, s. 1-20). Den sista årgången innehöll också en kort artikel av Lårus H. Bjarnason, »Fyrning skulda» (Fordringspreskription; 5. årg., s. 21-35). I den tredje årgången fanns också Påll Briems översättning av Konrad Maurers översikt över isländsk rättshistoria (s. 1-48). Utgivaren skrev själv åtta främst fastighets- och förvaltningsrättliga artiklar bl.a. omärftligt arrende, bruk av egen gård och jordlega (»Erföaäbuö, sjålfsåbuä og leignåbuö», 1. årg., s. 35—66 och 3. årg., s. 108—172), omalkohollagstiftningen (1. årg., s. 123-138) och omkarantänsreglerna (2. årg., s. 1-69) samt översikter över isländsk och utländsk lagstiftning och isländsk rättspraxis. En av 1800-talets nordiska ’rättskamper’ gällde Islands ställning inom den danska monarkin, och J. E. Larsen och Jön Sigurösson hade inlett polemiken på 1850-talet (del II, s. 88). År 1889 publicerades postumt i Köpenhamn en artikelsamling »OmIslands statsretlige Forhold til Danmark» (V+103 s.; 8:o) av Gisli Brynjulfson, som hade varit docent vid universitetet. En av lärarna i den nya lagskolan, Einar Arnörsson, gav tillsammans med Jön Forkelsson år 1908 ut ett arbete »Rikisréttindi fslands. Skjöl og skrif» (Islands statsrättigheter. Dokument och skrivelser; IV+240 s.; 8:o), i vilka utgivarna för att stöda den isländska saken i de utdragna förhandlingarna med danskarna förfäktade den ultralegalistiska åsikten, att alla förändringar i Islands statsrättsliga ställning efter införandet av enväldet var ogiltiga, eftersom dessa genomförts av den danska kungen eller riksdagen utan islänningarnas frivilliga och i laga former avgivna samtycke. Man insåg även på danskt håll betydelsen av juridiska argument, och Knud Berlin utnämndes år 1910 till docent i isländsk rätt utan att detta kunde motiveras med undervisningens behov; han fick aldrig någon studerande i ämnet. Berlin hade meriterat sig genom att år 1909 publicera »Islands statsretlige Stilling efter Fristatstidens Ophor. I. Islands Underkastelse under Norges Krone» (X+267 s.; 8:o). LiksomStemann i den slesvigska frågan på 1860-talet klandrade Berlin övriga författare för ensidighet (Jön Sigurösson, Einar Arnörsson och Jön Forkelsson) eller bristande kunskaper (J. E. Larsen), medan han själv hade beslutat sig »for at gore et Forsog paa i en strengt asdruelig, videnskabelig Fremstilling at udrede Islands statsretlige Stilling».*^' Objektivitetsdeklarationen gör ett något komiskt intryck, då Berlin redan i inledningen, delvis med bitande ironi, tog heder och ära av huvudmotståndarna Einar Arnörsson ochJön Lorkelsson för att dessa inte hade insett, att de flesta statsrättliga förändringarna under tidernas lopp hade skett på ett ursprungligen Tamm, Studium, s. 386. Berlin, Stilling, s. III f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=