33 2. Danmark 2.1. Inledning: en ’dansk’ rättsvetenskap Den danska rättsvetenskapen upplevde en ny blomstringstid mot slutet av 1800-talet efter en tillfällig avmattning kring mitten av seklet. Man kan betvivla, om Frantz Dahls rubricering av det sena 1800-talets rättsvetenskap, »C. Goos og hans tid»,* är helt adekvat, men utvecklingen hade i alla fall varit så snabb, att 0rsted redan hade förlorat sin ställning som en aktuell, allmän auktoritet. Så kunde Hans Munch-Petersen i ett föredrag år 1901 påstå om 0rsted, att den samtida genomsnittsjuristen »maaske aldrig har l^est en Linie af ham, saa at han egentlig kun kender 0rsted fra de Fejltagelser, somdenne (hvis man da kan tro de juridiske Lxreboger) skal have gjort sig skyldig i».'^ Då det å andra sidan är klart, att den danska rättsvetenskapen visade en högre grad av självständighet och originalitet än doktrinen i de övriga nordiska länderna, så var arvet från 0rsted en viktig bakgrundsfaktor. Beteckningen »realism» har allmänt använts, man frestas att säga, missbrukats, för att karakterisera olika schatteringar inomden danska rättsvetenskapen under den konstruktiva riktningens tid. I periodens början hade fakulteten i Köpenhamn professorerna Frederik Terkel Julius Gram (1816-1871), Andreas Aagesen (1826-1879), Johannes Nellemann (1831-1896), Garl Goos (1835-1917) och Henning Matzen (18401910). Gramhade utnämnts till professor år 1849, Aagesen år 1856, Nellemann år 1859 och Goos år 1862, medan Matzen år 1870 hade efterträtt den somung avlidne Carl Hoick (1834-1868). Efter Grams död blev Johan Henrik Deuntzer (1845-1918) dennes efterträdare, medan Anders Christian Evaldsen (18411912), som hade förlorat i konkurrensen omprofessuren mot Deuntzer, blev professor år 1872. Förändringarna inom professorskåren under perioden var tämligen talrika. Julius Lassen (1847-1923) efterträdde Aagesen och kvarstod i professuren till sin pensionering år 1918. Evaldsen däremot lämnade universitetet år 1885 för att bli domare, medan Goos år 1893 somaktiv politiker måste utträda ur fakulteten; följande år blev han direktör för Dovstummeinstituttet. Evaldsen efterträddes av Carl Torp (1855-1929) och Goos av Viggo Bentzon (1861-1937); båda kvarstod i professuren till sin pensionering. Under 1900talets första årtionde utnämndes Hans Munch-Petersen (1869-1932) till Deuntzers efterträdare (1901), medan Ludvig August Grundtvig (1868-1913) fick periodens enda nya professur och var professor från år 1903 till sin död. Periodens sista förändring var, att Matzen efterträddes av Poul Johannes Jorgensen (1873-1947) år 1910. Knud Berlin (1864-1954) blev docent i isländsk rätt samma år och senare professor. ' Dahl, s. 203. Framställningen i denna inledning bygger främst på Dahl, s. 203-247, Tamm, Retsvidenskaben, s. 173-243, och Tamm, Studium, s. 381-386. ^ Munch-Petersen, \9Q\, s. l(i\.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=