32 tive författare i översikten över de olika ländernas litteratur. Liksom »Nordisk Retsencyclopasdi» visar också artikelutbudet i TfR på begränsningarna i den nordiska rättsvetenskapliga gemenskapen. Huvuddelen av artiklarna är nationellt avgränsade till rätten i författarens hemland. Danska och norska författare kunde visserligen också behandla norsk respektive dansk rätt, svenskar kunde hänvisa till rättsutvecklingen i Finland, men barriären mellan Västnordisk’ och ’östnordisk’ rätt verkade i allmänhet vara oöverstiglig. Ett på personliga omständigheter beroende undantag var den till Sverige flyttade dansken Isidor Heckschers från år 1896 publicerade återkommande serie »Meddelelser fra den svenske Hojesterets Praxis». Då det gällde recensioner av nordisk litteratur, lyckades redaktionen i viss grad genomföra, »at betydeligere Skrifter, fremkomne i et af Landene, kunde blive Gjenstand for Anmeldelse af Fagmasnd fra et af de andre Lande».Ebbe Hertzberg anmärkte dock på »den Separatisme, somTidsskriftets Anmeldelser ... i nogen Grad barrer Spor af», dvs. på att det var lättast att hitta en recensent från respektive författares hemland.^^ Sten Gagnér har rubricerat sin grundliga, men ofullbordade undersökning av TfR:s första tid »Hagerups tidskrift», och beteckningen är helt träffande; det är uppenbart, att TfR aldrig hade fått samma betydelse utan Hagerups insats. Redaktionens sammansättning borgade också för en kontinuitet. Under perioden 1888-1910 inträffade endast två förändringar inom redaktionen, nämligen år 1906, då den avlidne Johs. Bergh ersattes av Herman Scheel och den på grund av unionstvisten med Norge avgångne Trygger med Vilhelm Sjögren.Då Hagerup år 1907 sammanfattande blickade tillbaka på TfR:s tjugo första årgångar, kunde han i stort sett vara nöjd med resultatet, även om han citerande Schweigaard också måste konstatera, »at ingen Debitorer er uefterretligere end de litterasre» och att redaktionen »ofte har maattet gaa fra Dor til Dor uden at faa andet end Afslag eller Lofter, somaldrig indfriedes og forsaavidt var vasrre end Afslag, somde stillede sig i Veien for Henvendelser til andre». Hagerup dolde inte, att TfR kritiserats för bristande aktualitet, men han konstaterade bl.a., att olika ämnen hade olika aktualitetsvärde i de skilda länderna. Trots TfR:s ursprungligen mera teoretiskt inriktade prägel hade enligt Hagerup översikterna över rättspraxis med tiden fått mest bifall av läsarna.2^ 21 Hagerup, TfR 1907, s. 382. 22 Hertzberg, TfR 1899, s. 66. 22 Se närmare Gagnér, TfR 1999, s. 269 ff. 2'* Hagerup, TfR 1907, s. 383 f. och 386.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=