460 ningsvärd. Politisk konservatism och reformsträvanden gick ihop också därför, att de ledande juristerna fick en allt mera teknokratisk inställning och betraktade reformerna somöver dagspolitiken höjda frågor. Hagerup beklagade år 1893 allmänhetens minskade intresse för »praktiske lovgivningsreformer», t.ex. av straffprocessrätten, och han ansåg detta bero på »den alt opslugende interesse, somde politiske sporgsmaal lasgger beslag paa»; endast omen reform gick »ind som et led i den politiske partikamp» förmådde den väcka allmänhetens intresse. Sammanfattningsvis kunde man teckna en bild av den ’typiske’ nordiske rättsvetenskapsmannnen vid sekelskiftet för cirka hundra år sedan. Det bör framhållas, att skissen här representerar en ’idealtyp’ och ingalunda något statistiskt medeltal, i vilket fall bilden skulle bli betydligt vardagligare. Den nordiske rättsvetenskapsmannen ansåg sig representera en ny, ’modern’ doktrin, en syntes av 1700-talsnaturrättens tes och den historiska skolans antites i början av 1800-talet. Rättsvetenskapsmannen accepterade den konstruktiva riktningens metod: tolkningen av gällande rätt byggde på logik, systematisering och en kombination av induktion och deduktion. Den konstruktiva riktningens överdrifter främst i dess extrema tyska formavvisades dock; genominduktion och deduktion kunde man inte skapa nya rättssatser, deduktionens resultat måste vara praktiskt användbara och olika intressen måste avvägas mot varandra, inte minst i avtalsrätten. Rättspositivismenvar en trossats, som man dock kände en viss motvilja mot, även om man avvisade öppet naturrättsliga argument. Juridikens vetenskaplighet var oberoende av lagstiftarens vilja, och denne kunde t.ex. inte påverka de juridiska begreppens innehåll. Ett tecken på en skepsis mot den konstruktiva metoden var också den starka genklang, som den sociologiska straffrättsskolan fick, även ominte heller denna riktnings ytterlighetskrav var acceptabla. Den nordiske rättsvetenskapsmannen var i hög grad internationalist, både i teori och praktik, både juridiskt och politiskt. Norden och Tyskland var den nordiske rättsvetenskapsmannens politiska och vetenskapliga hem. Rättens fortgående internationalisering betraktades somen naturnödvändighet, och den romerska rätten hade betydelse somförebild, antingen i form av ius gentiumeller också genomde romerska juristernas påstådda metod. Som rättshistoriker var rättsvetenskapsmannen närmast amatör och följde inte med historieforskningens nyaste metoder. Politiskt var forskaren moderat-konservativ, dock med starkt intresse för ’opolitiska’ reformer. Inställningen kommer i synnerhet till synes i statsrätten, där man ännu allmänt accepterade den på maktfördelningsläran byggande konstitutionella monarkin utan parlamentarismeller allmän rösträtt, men med en personlig kungamakt. ’■ Hagerup, Afhandlinger, s. 210 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=