459 farande tämligen uppenbar. De allt skarpare motsättningarna mellan Sverige och Norge inomunionen med klart uttalade norska sympatier i Danmark försvarade för en tid även det nordiska juristsamarbetet, men de är dock inte märkbara inomden rättsvetenskapliga litteraturen. Trots att man även i den juridiska litteraturen uppmärksammade tidens tilltagande politiska splittring och trots att man även kan tala om en större pluralism inomrättsvetenskapen, präglades den nordiska doktrinen fortfarande av en långtgående värdegemenskap, somhade gamla anor (se del I, s. 379 och del II, s. 430 f.). Såsom tidigare har visats (I 3.) var huvudparten av de nordiska rättsvetenskapsmännen öppet konservativa och ofta partipolitiker inom hojre/hoyre/högern, medan enstaka venstre-anhängare eller liberaler utgjorde den yttersta vänsterkanten. Socialismen var i den rättsvetenskapliga litteraturen ett tillåtet villebråd och dess läror dög närmast som varnande exempel. Socialdemokratiska professorer var ännu på denna tid fullständigt otänkbara, åtminstone inom de juridiska fakulteterna, men en del rättsvetenskapsmän (främst Goos) kunde dock medge det berättigade i vissa av socialismens programpunkter. Professorskårens ganska homogena politiska sammansättning var inte alltid en följd av ’ett naturligt urval’. Åtminstone i Norge inverkade partimotsättningar öppet vid tillsättandet av professurerna och stortinget blandade sig ofta i utnämningarna; närheten till den politiska makten var inte alltid till fördel för universitetets autonomi. Stortinget förkastade på 1890-talet med endast en rösts majoritet ett förslag om att dra in Hagerups professur, medan han tjänstledig som en politisk renlärighet även efter ämbetsmannastatens fall. Så förbigicks venstre-anhängaren, målmannen Nikolaus Gjelsvik av Fredrik Stang d.y. år 1897, utan att utnämningen av Stang rent vetenskapligt kunde motiveras. De politiska motsättningarnas betydelse får dock inte överdrivas. Gjelsvik fick senare en professur; Nellemann kunde i privatbrev beklaga Deuntzers politiska inställning, men berömde ock tackade denne öppet i förordet till en rättshistorisk undersökning (ovan II 2.11.2.). De nordiska rättsvetenskapsmännen kunde nog motsätta sig både parlamentarismoch demokrati, men de var inte några extrema reaktionärer. Nellemann, somvisade ett föga demokratiskt sinnelag som Estrup-regeringens justitieminister, ivrade för den danska processrättsreformen, och Goos, med en konservativ sexualmoral, talade för kvinnans ekonomiska frigörelse inom äktenskapet och för inskränkningar i äganderätten på grund av samhällshänsyn. De var de till den sociologiska skolan hörande, men politiskt konservativa straffrättslärda, som drev på en modernare och humanare straffrätt, ofta under ett segt motstånd bland de folkvalda lekmännen; i synnerhet Getz’ och Hagerups Insats är anmärkSe Slagstad, Strateger, s. 128. var minister.Å andra sidan försökte Kristianiafakulteten bevara
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=