458 rige och i Finland. Det bör betonas, att användandet av engelsk doktrin inte behövde vara ett avståndstagande från tysk rättsvetenskap: 1800-talets rättsvetenskapsmän var även i England starkt influerade av Savigny och den historiska skolan, och t.o.m. konflikten mellan ’romanister’ och ’germanister’ avspeglade sig i engelsk litteratur.* Trots att Frantz Dahl har talat om ’Carl Goos’ tid’ (ovan II 2.1.), fick Goos aldrig en liknande ställning som0rsted hade haft inomnordisk eller ens inom dansk rättsvetenskap. Goos’ rättslära var för naturrättslig, hans straffrätt för bunden till den klassiska skolan och hans politiska inställning för konservativ för att han skulle ha kunnat bli en allmänt accepterad auktoritet inomen rättsvetenskap, som var mera pluralistisk än under 1800-talets första del. Francis Hagerup hörde till de nordiskt mest kända rättsvetenskapsmännen, inte minst på grund av redaktörskapet i TfR, men hans moderata konstruktiva riktning fick öppet få anhängare, även ommånga mindre framstående rättsvetenskapsmän idkade en mera oreflekterad konstruktiv metod. Medan Goos’ stjärna var i stigande på 1870-talet och Flagerups på 1880-talet, inledde Viggo Bentzon ett förnyande av rättsvetenskapen på 1890-talet. Förutom Goos, Hagerup och Bentzon kan man även nämna andra författare med nordisk betydelse, i synnerhet Julius Lassen, som kom att framstå som nordisten par exellence inom privaträtten, och Carl Torp, som blev en förnyare av både civil- och straffrätten. Det är betecknande för kvalitetsskillnaderna inomde olika nordiska ländernas rättsvetenskap, att det däremot är svårare att finna exempel på svenska eller finländska rättsvetenskapsmän med nordiskt inflytande. Man läste allmänt svenska författare i Finland och åtminstone Rabbe Axel Wredes arbeten i Sverige, men endast Reuterskiöld och Thyrén väckte i någon mån intresse i Danmark och Norge. Reuterskiöld och Winroth var i många avseenden befryndade produktiva mångsysslare, men bägges produktion utmärks snarare av kvantitet än kvalitet. Den unge Ebbe Hertzberg kunde år 1871 konstatera, att han före sin resa till Uppsala kände »neppe en svensk juridisk Forfatter af Navn», vilket han antog vara fallet med de flesta norska jurister.^ Den svenska rättsvetenskapen fick nordisk betydelse först med Uppsalaskolan (del IV), och den finländska juridiken blev också av språkliga skäl allt mera isolerad redan under 1900-talets första decennier. Det är också uppenbart, att institutionaliseringen av det nordiska samarbetet genomjuristmötena, gemensamma lagstiftningsprojekt och grundandet av TfR sist och slutligen inte gjorde rättsvetenskapen mera ’nordisk’ än den redan hade varit under 0rsteds tid. Arbeten med en rent nordisk profil var fortfarande, om inte sällsynta, så dock långtifrån allmänna, och gränsen mellan å den ena sidan dansk-norsk, å den andra svensk-finsk rättsvetenskap var fort- * Se t.ex. Tamm, Skole, s. 47; Michahen, Law, s. 52 ff. ^ Hertzberg, NRt 1871, s. 569.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=